Ett rotskott
1 Vem trodde på vad vi just har hört [att tjänaren skulle bli upphöjd, se Jes 52:13-15]?
För vem var Herrens arm (kraft) uppenbarad (avklädd naken – hebr. galah)?
[I denna vers ställs två frågor. Den första utmanar läsaren att försöka förstå gåtan om hur den lidande tjänaren skulle bli upphöjd som just beskrivits. Här är läsaren subjekt. I den andra frågan är det läsaren som är objektet. Första frågans verb trodde på är parallellt med andra frågans uppenbarad. Det första verbet är aktivt och kräver en respons från den som lyssnar att tro på budskapet. Det andra är passivt, vilket visar att någon annan måste stå för uppenbarelsen. Vårt ansvar är att tro, men å andra sidan, hur kan vi tro om det inte blir uppenbarat? Just denna problematik, från vers 7-8 i detta kapitel, sätter den etiopiske hovmannen ord på i konversationen med Filippus, se Apg 8:30-33.
Även i ordvalet för hur Herrens arm (hans styrka) ska bli uppenbarad finns en profetisk föraning om Messias lidande. Ordet uppenbarad (hebr. galah) betyder även att kläs av naken och bli behandlad som en fånge (2 Kung 15:29). Något som uppfylls när Jesus blir avklädd naken, vanhedrad och tillfångatagen (Matt 27:35; Fil 2:7). Herrens arm är också ett uttryck för Guds omnipotens (att han gör vad han vill), men i det ligger också att hans rättfärdighet kräver dom över synden.
Genom Herrens arm visar tjänaren sin makt när han dömer synden men samtidigt är beredd att återlösa, rädda och frälsa varje människa från synden. Israel hade inte sett Guds militära kraft användas av tjänaren, Jesus.]
2 För han [Guds tjänare, återlösaren] sköt upp inför honom som en späd planta (spädbarn),
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget speciellt utseende eller hög status (kunglig prakt) som fångade vår uppmärksamhet,
inget fantastiskt med hans utseende som gjorde att vi skulle vilja följa honom.
3 Han var föraktad (hånad) och övergiven av (var kortvarig och flyktig bland) människor [Ps 39:5],
en man som fick uppleva sorg [fysisk och mental smärta]
och hade personlig erfarenhet av sjukdom (svaghet, och att bli slagen och misshandlad).
Människor vände bort sin blick från honom,
han var föraktad och utan värde i våra ögon.
[Den allmänna opinionen ansåg att han var betydelselös.]
Han tog all vår synd
[Vers 4-6 är den centrala delen i kiasmen, med vers 5 som höjdpunkt. Här ges uppenbarelsen om att den lidande tjänaren villigt blir en återlösare som betalar det ultimata priset för mänsklighetens synd. En nödvändig förutsättning för att vara en återlösare (hebr. goel), är att det sker villigt och frivilligt, se 3 Mos 25:25; Rut 4:3-10. Meningen börjar med det hebreiska ordet achen som ger eftertryck och betoning.]
4 Ja (sannerligen), det var våra sjukdomar (svagheter) han lyfte upp (tog på sig) [Matt 8:17],
och våra sorger [fysiska och själsliga smärtor] han bar [som en tung börda, se vers 11b];
och vi – vi såg honom som slagen (straffad),
pinad av Gud (Elohim) [drabbad av Guds straff], och ödmjukad (förödmjukad).
5 Han blev genomborrad (sargad) [Ps 22:17] för våra överträdelser [vår öppna rebelliskhet mot Gud],
krossad (nedtyngd) för våra synder (missgärningar, skulder).
Straffet [som vi rättmätigt förtjänar] lades på honom
för att vi skulle få frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
och genom hans sår [sargade kropp]
är (blir) vi helade (läkta, friska) [har både kroppslig och själslig bot kommit till oss].