1 ✝ Då Israel var ett barn hade jag honom kär och från Egypten kallade jag min son.* 2 Men ju mer de kallade på dem, desto mer gick de bort. De offrade åt Baalerna och tände rökelse åt utskurna bildstoder. 3 ✝ Jag lärde också Efraim att gå och tog upp dem i mina armar, men de insåg inte att jag helade dem. 4 Med mänskliga band drog jag dem, med kärlekens linor, och jag lättade oket över deras käkar och gav dem mat. 5 De ska inte vända tillbaka till Egyptens land, men Assyrien ska regera över dem, eftersom de vägrade att vända tillbaka. 6 Svärdet ska svingas mot deras städer och det ska förtära deras grenar och uppsluka dem på grund av deras egna planer. 7 ✝ Mitt folk har föresatt sig att avfalla från mig, och fastän de kallar på den Allra högste, så är det ingen som vill upphöja honom. 8 ✝ Hur skulle jag kunna överge dig, Efraim? Kan jag väl lämna dig Israel? Hur skulle jag kunna göra med dig som med Adma och låta det gå med dig som Seboim?* Mitt hjärta vänder sig i mig, mitt medlidande väcks upp. 9 ✝ Jag vill inte verkställa min brinnande vrede, och jag ska inte vända tillbaka för att förgöra Efraim, för jag är Gud och inte en människa. Helig är jag mitt ibland er. Och jag ska inte komma in i staden. 10 ✝ De ska vandra efter HERREN. Han ska ryta som ett lejon, och när han ryter ska hans barn komma med bävan västerifrån. 11 De ska bäva som en fågel från Egypten, och som en duva från Assyriens* land, och jag ska låta dem bo i sina hus, säger HERREN. 12 ✝ Efraim har omringat mig med lögn, och Israels hus med svek, men Juda regerar ännu med Gud och är trofast mot de heliga.