1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
1 "人在世上怎能没有劳役呢？你的日子不像雇工的日子吗？
2 正如仆人切慕暮影， 又像雇工盼望工价。
3 照样， 我有空虚的岁月， 也有劳苦的黑夜为我派定。
4 我躺下的时候， 就说： ‘我什么时候起来？’然而， 长夜漫漫， 我辗转反侧， 直到黎明。
5 我的肉体以虫子和土块为衣裳， 我的皮肤裂开又流脓。
6 我过的日子比梭还要快， 在毫无盼望之中而结束。
7 求你记念我的性命不过是一口气， 我的眼必不再看见福乐。
8 看我的， 他的眼再也看不到我， 你的眼要看我， 我已经不在了。
9 云彩怎样消散逝去， 照样， 人下阴间也不再上来。
10 他不再回自己的家， 故乡再也不认识他。
11 因此， 我不再禁止我的口， 我要说出灵里的忧愁， 倾诉心中的痛苦。
12 我岂是洋海或是海怪， 你竟然设守卫防备我？
13 我若说： ‘我的床必安慰我， 我的榻必减轻我的苦情’，
14 你就用梦惊扰我， 又用异象惊吓我，
15 以致我宁可窒息而死， 也不肯保留我这一身的骨头。
16 我厌恶自己， 不愿永远活下去。任凭我吧， 因为我的日子都是空虚的。
17 人算什么， 你竟看他为大， 又把他放在心上；
18 每天早晨你都鉴察他， 每时每刻你也试验他。
19 你到什么时候才转眼不看我， 任凭我咽下唾沫呢？
20 鉴察世人的主啊！ 我若犯了罪， 跟你有什么关系呢？你为什么把我当作箭靶， 使我以自己为重担呢？
21 你为什么不赦免我的过犯， 除去我的罪孽呢？现在我快要躺卧在尘土中， 那时你寻找我， 我却不在了。"