1 Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?

2 Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.

3 Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.

4 En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.

5 Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,

6 som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.

7 Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,

8 huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!

9 Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.

10 Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.

11 Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.

12 Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga

13 och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.

14 Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.

15 Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.

16 Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.

17 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.

18 Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.

1 Kas hakkame siis jälle iseendid soovitama? V

2 Teie olete meie kiri, kirjutatud meie südamesse, k

3 sest teist on ju ilmsi näha, et te olete Kristuse kiri, mis meie teenimistöö läbi on valminud, kirjutatud mitte tindiga, vaid elava Jumala Vaimuga, ka mitte kivilauakestele, vaid lihastele südamelauakestele.

4 Aga niisugune lootus on meil Kristuse läbi Jumala peale,

5 mitte nii, et me oleksime iseenestest v

6 Kes meid ka on teinud v

7 Aga kui surma amet, mis kirjatähtedega oli uuristatud kividesse, esines nii suures aus, et Iisraeli lapsed ei suutnud vaadata Moosese palgesse ta palge hiilguse pärast, mis ometi oli kaduv,

8 kuidas ei peaks palju rohkem Vaimu amet olema au sees?

9 Sest kui hukkam

10 Sest too, mis oli enne au sees, ei olegi enam niisugusel määral au sees selle üliväga suure au pärast.

11 Sest kui see, mis on kaduv, on tekkinud au läbi, kui palju rohkem on siis au sees see, mis on püsiv.

12 Et meil nüüd on niisugune lootus, siis me räägime täie julgusega

13 ega tee n

14 Ent nende meeled on paadunud; sest veel tänapäevalgi jääb sama kate Vana Testamendi lugemisel ära v

15 Veel tänapäevalgi, kui Moosest loetakse, on kate nende südame peal;

16 aga kui nende süda pöördub Issanda poole, siis kate v

17 Sest Issand on Vaim, ja kus on Issanda Vaim, seal on vabadus!

18 Aga me k