1 Detta är den utsaga som uppenbarades för profeten Habackuk.

2 Huru länge, HERRE, skall jag ropa, utan att du hör klaga inför dig över våld, utan att du frälsar?

3 Varför låter du mig se sådan ondska? Huru kan du själv skåda på sådan orättrådighet, på det fördärv och det våld jag har inför mina ögon? Så uppstår ju kiv, och så upphäva sig trätor.

4 Därigenom bliver lagen vanmäktig, och rätten kommer aldrig fram. Ty den ogudaktige snärjer den rättfärdige; så framstår rätten förvrängd.

5 Sen efter bland hedningarna och skåden; häpnen, ja, stån där med häpnad Ty en gärning utför han i edra dagar, som I icke skolen tro, när den förtäljes.

6 Ty se, jag skall uppväcka kaldéerna det bistra och oförvägna folket, som drager ut så vitt som jorden når och inkräktar boningar som icke äro deras.

7 Det folket är förskräckligt och fruktansvärt; rätt och myndighet tager det sig självt.

8 Dess hästar äro snabbare än pantrar och vildare än vargar om aftonen; dess ryttare jaga fram i fyrsprång. Ja, fjärran ifrån komma dess ryttare, de flyga åstad såsom örnen, när han störtar sig över sitt rov

9 Alla hasta de till våld, av sin stridslust drivas de framåt; och fångar hopa de såsom sand.

10 Konungar äro dem ett åtlöje, och furstar räkna de för lekverk; åt alla slags fästen le de, de kasta upp jordvallar och intaga dem.

11 Så fara de åstad såsom vinden, alltjämt framåt till att åsamka sig skuld; ty deras egen kraft är deras gud.

12 Är du då icke till av ålder? Jo, HERRE, min Gud, min Helige, vi skola ej dö! HERRE, till en dom är det du har satt dem, och till en tuktan har du berett dem, du vår klippa.

13 Du vilkens ögon äro för rena för att se på det onda, du som icke lider att skåda på orättrådighet, huru kan du ändå skåda på dessa trolösa människor och tiga stilla, när den ogudaktige fördärvar den som har rätt mot honom?

14 Så vållar du att människorna bliva lika fiskar i havet, lika kräldjur, som icke hava någon herre.

15 Ja, denne drager dem allasammans upp med sin krok, han fångar dem i sitt nät och församlar dem i sitt garn; däröver är han glad och fröjdar sig.

16 Fördenskull frambär han offer åt sitt nät och tänder offereld åt sitt garn; genom dem bliver ju hans andel så fet och hans mat så kräslig.

17 Men skall han därför framgent få tömma sitt nät och beständigt dräpa folken utan någon förskoning

1 Ennussana, jonka profeetta Habakuk sai näyssä.

2 Kuinka kauan minun pitää huutaa, etkö kuule minua, Herra? Kuinka kauan minun täytyy valittaa väkivallan tähden, etkö sinä auta?

3 Miksi annat minun nähdä vääryyden tekoja, kuinka kauan annat pahuuden vallita? Kaikkialla näen hävitystä ja väkivaltaa, riita puhkeaa, viha leviää.

4 Laki on voimaa vailla, oikeus ei toteudu koskaan. Jumalaton sortaa vanhurskasta, ja oikeus vääristyy.

5 Katsokaa kansoja, katsokaa, kauhistukaa ja ihmetelkää, sillä minä teen teidän päivinänne teon, jota ette uskoisi, jos ette itse näkisi.

6 Minä kutsun kaldealaiset, rajun ja pelottavan kansan, joka kulkee maan ääriin ja ottaa haltuunsa toisten asuinsijat.

7 Se on julma ja armoton kansa. Itse se päättää, mikä on oikein ja mitä se saa tehdä.

8 Nopeampia kuin pantterit ovat heidän hevosensa, ne juoksevat nopeammin kuin hämärässä saalistavat sudet. Heidän ratsunsa kiitävät, ne tulevat kaukaa, ne lentävät. Niin kuin kotka syöksyy saaliin kimppuun,

9 niin kaldealaiset rientävät ryöstämään. Heidän joukkonsa vyöryvät suoraan eteenpäin, heillä on vankeja kuin meressä hiekkaa.

10 Kuninkaita he pitävät pilkkanaan, ruhtinaita he ilkkuvat. He nauravat linnoituksille, kasaavat vallin ja valtaavat ne.

11 Sitten he kiitävät eteenpäin kuin tuuli, rientävät kohti uusia rikoksia. Omaa voimaansa he pitävät jumalana.

12 Herra, sinä olet ollut jo aikojen alusta. Herra, minun pyhä Jumalani! Herra, sinä olet lähettänyt kaldealaiset rankaisemaan meitä, sinä, kalliomme, olet tuonut heidät kurittamaan meitä. Älä anna meidän kuolla heidän käsiinsä!

13 Sinun silmäsi ovat pyhät ja puhtaat, sinä et voi katsoa pahaa, et saata katsella vääryyttä. Miksi siis katselet petollisuutta, miksi vaikenet, kun jumalaton nielee hurskaan?

14 Kuinka sallit, että ihmiset ovat kuin meren kalat, kuin meressä vilisevät eläimet, joilla ei ole hallitsijaa?

15 Kaldealaiset pyydystävät ihmisiä koukuilla, vetävät heitä verkoilla kuin kaloja. Saadessaan saaliin he iloitsevat ja riemuitsevat.

16 He uhraavat verkoilleen, polttavat suitsuketta pyydyksilleen. Niillä he ovat saaneet, mitä ovat halunneet, heillä on ruokaa yllin kyllin.

17 Saavatko he loputtomiin saalistaa, surmata kansoja säälimättä?