1 En bön av profeten Habackuk; till Sigjonót.

2 HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.

3 Gud kommer från Teman, den helige från berget Paran. Sela. Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full.

4 Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt.

5 Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår.

6 Han träder fram -- därmed kommer han jorden att darra; en blick -- och han kommer folken att bäva. De uråldriga bergen splittras, de eviga höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick.

7 Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land.

8 Harmas då HERREN på strömmar? Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förgrymmelse mot havet, eftersom du så färdas fram med dina hästar, med dina segerrika vagnar?

9 Framtagen och blottad är din båge, ditt besvurna ords pilar. Sela. Till strömfåror klyver du jorden.

10 Bergen se dig och bäva; såsom en störtskur far vattnet ned. Djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer.

11 Sol och måne stanna i sin boning för skenet av dina farande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut.

12 I förgrymmelse går du fram över jorden, i vrede tröskar du sönder folken.

13 Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde. Du krossar taket på de ogudaktigas hus, du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. Sela.

14 Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar, när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd, såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt.

15 Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall.

16 Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket.

17 Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen.

18 Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud.

19 HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.

1 Profeetta Habakukin rukous, lauletaan valitusvirsien tapaan.

2 Herra, minä olen kuullut sanomasi, ja minä pelkään. Tee myös tänään niitä tekoja, joita olet ennen tehnyt, anna meidän nähdä ne. Vaikka vihastut, armahda meitä.

3 Jumala tulee Temanista, Pyhä ilmestyy Paranin vuorelta. (sela) Hänen valtansa loiste peittää taivaan, maa on täynnä hänen ylistystään.

4 Hän loistaa valona, hän säteilee kirkkautta, hohde verhoaa hänen suuren voimansa.

5 Hänen edellään rientää rutto, kuolema kulkee hänen jäljessään.

6 Kun hän pysähtyy, maa vavahtaa, kun hän katsoo, kansat vapisevat. Ikuiset vuoret menevät murskaksi, ikiaikaiset kukkulat vajoavat. Voimallinen on aina hänen kulkunsa.

7 Kusanin telttojen minä näen tuhoutuvan, Midianin telttakankaat vapisevat.

8 Virtoihinko sinä, Herra, olet vihastunut, oletko kiivastunut jokiin, tulistunut merelle, kun nyt ajat hevosillasi, kiidät voitonvaunuissasi?

9 Sinä otat jousen käteesi, asetat nuolen jänteelle. (sela) Sinä halkaiset maan, ja virrat purkautuvat esiin.

10 Vuoret näkevät sinut ja vapisevat, rankkasade lankeaa, syvät vedet pauhaavat ja kohottavat aaltonsa korkealle.

11 Aurinko ja kuu jäävät piiloon majaansa, kun välkkyvät nuolesi viuhuvat ja keihääsi salamat leimahtelevat.

12 Sinä tallaat maata vihassasi, poljet kansoja kiivaudessasi.

13 Sinä lähdet pelastamaan omaa kansaasi, auttamaan voideltuasi. Jumalattomien päämiehen sinä murskaat, tuhoat hänen talonsa perustuksia myöten. (sela)

14 Vihollisten päälliköt hyökkäävät kuin myrsky karkottaakseen meidät. He iloitsevat, kun raahaavat kurjan piilopaikkaansa, ja syövät saaliinsa kuin pedot. Mutta sinä lävistät heidät nuolillasi.

15 Sinä ajat hevosillasi halki meren, jossa suuret vedet kuohuvat.

16 Minä kuulin pauhun -- sydämeni vapisi, huuleni värisivät. Tuska tunkeutui luihini, polveni tutisivat. Tyynesti minä silti odotan ahdingon päivää. Se päivä koittaa kansalle, joka hyökkää meidän kimppuumme.

17 Vielä ei viikunapuu ole kukassa, viiniköynnöksissä ei ole rypäleitä, vielä ei oliivipuu kanna hedelmää eikä pelloilla kypsy vilja, vielä ei aitauksessa ole lampaita eikä karjaa tarhassa.

18 Mutta jo nyt minä riemuitsen Herrasta, iloitsen Jumalastani, joka pelastaa.

19 Herra, minun Jumalani, on voimani. Hän tekee jalkani nopeiksi kuin kauriin jalat ja ohjaa kulkuni kukkuloille. Laulunjohtajalle. Kielisoittimilla.