1 Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina huvuden.

2 Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar.

3 Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin Gud.

4 Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst till HERREN, sin Gud.

5 Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia, Sebanja och Petaja sade: »Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet. Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov och pris.

6 Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och allt vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid liv; och himmelens härskara tillbeder dig.

7 Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.

8 Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas, hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är rättfärdig.

9 Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop vid Röda havet.

10 Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.

11 Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom stenar, i väldiga vatten.

12 Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå.

13 Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och bud.

14 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar och lag genom din tjänare Mose.

15 Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat giva åt dem.

16 Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de icke hörde på dina bud.

17 De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet; och du övergav dem icke.

18 Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig skyldiga till stora hädelser,

19 så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den väg de skulle gå.

20 Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade.

21 I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem; deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.

22 Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan

23 Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen, och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att de skulle komma dit och taga det i besittning.

24 Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de ville.

25 Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar, vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna goda.

26 Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser.

27 Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem; men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare, som frälste dem ur deras ovänners hand.

28 När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig. Då överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger.

29 Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro hårdnackade och ville icke höra.

30 Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du dem i de främmande folkens hand.

31 Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

32 Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar, våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska konungarnas dagar ända till denna dag.

33 Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.

34 Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de varningar som du har låtit komma till dem.

35 Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina onda gärningar.

36 Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder, för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi andras tjänare,

37 och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd.» Nehemja, 10 Kapitlet Förbundets förnyelse och innehåll.

38 På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.

1 Saman kuun kahdentenakymmenentenäneljäntenä päivänä israelilaiset kokoontuivat paastoamaan, säkkivaatteet yllään ja multaa hiuksissaan.

2 Israelin kansaan kuuluvat vetäytyivät erilleen kaikista muukalaisista, ja sitten he tunnustivat omat syntinsä ja myös isiensä synnit.

3 He nousivat seisomaan, ja heille luettiin Herran, heidän Jumalansa, lain kirjaa neljännespäivän ajan. Toisen neljänneksen päivästä he maahan heittäytyneinä tunnustivat syntejään Herran, Jumalansa, edessä.

4 Sitten Jesua, Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani ja Kenani nousivat leeviläisten korokkeelle ja huusivat kovalla äänellä Herraa, Jumalaansa.

6 Sinä yksin olet Herra. Sinä olet tehnyt taivaan, taivasten taivaat ja tähtien joukot, maan ja kaiken mitä sen päällä on, meret ja kaiken mitä niissä on. Sinä annat kaikelle elämän. Kumartaen rukoilevat sinua taivaan tähtien joukot.

7 Sinä olet Herra Jumala. Sinä valitsit Abramin, johdatit hänet pois Kaldean Urista ja annoit hänelle nimen Abraham.

8 Sinä näit, että hän oli sinulle uskollinen, ja solmit hänen kanssaan liiton, lupasit antaa Kanaaninmaan, heettiläisten ja amorilaisten, perissiläisten, jebusilaisten ja girgasilaisten maan, sen lupasit antaa hänen jälkeläisilleen. Ja lupauksesi sinä täytit: sinä pysyt sanassasi.

9 Sinä näit meidän isiemme ahdingon Egyptissä, kuulit heidän huutonsa Kaislameren rannalla.

10 Tunnusteoilla ja ihmeillä sinä rankaisit faraota ja hänen palvelijoitaan ja koko hänen kansaansa, sillä sinä tiesit heidän röyhkeytensä isiämme kohtaan. Näin loit itsellesi nimen, jota yhäkin kunnioitetaan.

11 Meren sinä halkaisit kahtia heidän edessään, ja he kulkivat meren poikki kuivaa maata myöten. Mutta heidän vainoojansa sinä upotit syvyyteen kuin kiven kuohuviin aaltoihin.

12 Sinä johdit heitä päivällä pilvipatsaassa ja yöllä tulipatsaassa valaisten tien, jota he kulkivat.

13 Sinä laskeuduit Siinainvuorelle, sinä puhuit heille korkeuksista, annoit heille selkeät säädökset ja luotettavat lait, hyvät ohjeet ja käskyt.

14 Sinä ilmoitit heille pyhän sapattisi, ja palvelijasi Mooses antoi heille sinun käskysi, ohjeesi ja lakisi.

15 Sinä annoit taivaasta leipää, kun heidän oli nälkä, sinä panit veden virtaamaan kalliosta, kun heidän oli jano. Käskit heidän ottaa haltuunsa maan, jonka sinä kätesi kohottaen olit luvannut heille antaa.

16 Mutta he, meidän isämme, olivat ylimielisiä ja alkoivat niskoitella. Eivät he totelleet käskyjäsi,

17 vaan kieltäytyivät kuulemasta, eivät he muistaneet ihmetekojasi, joilla olit heitä auttanut. He niskuroivat ja valitsivat itselleen johtajan palatakseen takaisin Egyptin orjuuteen. Mutta sinä annat anteeksi, olet armollinen ja laupias Jumala, sinä olet kärsivällinen ja sinun hyvyytesi on suuri. Sinä et hylännyt heitä,

19 Mutta sinun armosi oli suuri, sinä et hylännyt heitä autiomaahan. Päivisin ei pilvipatsas väistynyt heidän yltään, vaan näytti heille tietä, öisin ei tulipatsas väistynyt, vaan valaisi tien, jota he kulkivat.

20 Sinä annoit heille hyvän henkesi opettamaan viisautta, annoit mannaa heidän syödäkseen ja vettä, kun heidän oli jano.

21 Neljäkymmentä vuotta sinä huolehdit heistä autiomaassa, mitään ei heiltä puuttunut, heidän vaatteensa eivät kuluneet rikki, heidän jalkansa eivät turvonneet.

22 Sinä annoit heidän haltuunsa valtakuntia kansoineen, jaoit ne heille rajamaiksi. He saivat omakseen Hesbonin kuninkaan Sihonin maan ja Basanin kuninkaan Ogin maan.

23 Sinä teit heidän jälkeläistensä luvun suureksi, heitä oli kuin tähtiä taivaalla. Sinä veit heidät maahan, josta olit antanut lupauksen heidän isilleen.

24 Ja jälkeläiset ottivat maan haltuunsa. Sinä annoit maan asukkaiden, kanaanilaisten, kukistua heidän edessään ja annoit heidän valtaansa tuon maan kuninkaat ja kansan, ja he saivat tehdä heille, mitä halusivat.

25 He valloittivat linnoitetut kaupungit ja viljavat pellot, he saivat omikseen talot ja niiden runsaat varastot, kallioon hakatut vesisäiliöt, viinitarhat, oliivilehdot ja suuret määrät hedelmäpuita. He söivät vatsansa täyteen ja lihoivat, he nauttivat yltäkylläisesti antimiesi runsaudesta.

26 Mutta he alkoivat niskoitella ja kapinoida sinua vastaan, he käänsivät selkänsä sinun laillesi ja tappoivat sinun profeettasi, jotka nuhtelivat heitä koettaen johtaa heidät jälleen sinun puoleesi. Pahoin he sinua herjasivat.

27 Siksi annoit heidät ahdistajien käsiin, ja nämä sortivat heitä. Hädässään he silloin huusivat sinua, ja sinä kuulit taivaaseen heidän huutonsa. Suuressa armossasi sinä annoit heille auttajia, jotka pelastivat heidät vihamiesten vallasta.

28 Rauhaan päästyään he rikkoivat jälleen sinua vastaan. Siksi sinä jätit heidät vihollisten käsiin, sortajien käsiin. Jälleen he huusivat sinua, ja sinä kuulit taivaaseen heidän huutonsa. Suuressa armossasi pelastit heidät, kerran toisensa jälkeen.

29 Sinä nuhtelit heitä, jotta he kääntyisivät tottelemaan sinun lakiasi, mutta he olivat röyhkeitä eivätkä kuunnelleet käskyjäsi. He tekivät syntiä sinun määräyksiäsi vastaan, jotka antavat elämän, kun niitä noudattaa. Itsepäisesti he käänsivät selkänsä eivätkä uppiniskaisuudessaan totelleet sinua.

30 Silti sinä osoitit kärsivällisyyttä heitä kohtaan vuodesta toiseen. Sinä varoitit heitä hengelläsi, annoit profeettojesi nuhdella heitä, mutta he eivät suostuneet kuulemaan. Niin sinä annoit heidät viholliskansojen käsiin.

31 Mutta suuressa armossasi et antanut heidän tuhoutua etkä hylännyt heitä, sillä sinä olet anteeksiantava ja laupias Jumala.

32 Nyt, Jumalamme, sinä suuri Jumala, väkevä ja pelättävä, sinä, joka olet uskollinen ja pidät liittosi voimassa: katso, miten suuressa ahdingossa olemme joutuneet elämään, me, kuninkaamme ja ruhtinaamme, pappimme ja profeettamme, isämme ja koko kansamme, Assyrian kuninkaiden ajoista aina tähän päivään asti.

33 Sinä olet tehnyt oikein kaikessa, mikä on kohdannut meitä. Sinä olet ollut uskollinen, me olemme rikkoneet sinua vastaan.

34 Meidän kuninkaamme, ruhtinaamme, pappimme ja isämme eivät totelleet sinun lakiasi, he eivät noudattaneet käskyjäsi ja määräyksiäsi, jotka olit heille antanut.

35 Ja vaikka heillä oli oma valtakuntansa ja kaikki se hyvä, minkä olit antanut heille, vaikka heillä oli laaja, viljava maa, jonka olit heille lahjoittanut, he eivät palvelleet sinua eivätkä luopuneet pahoista teoistaan.

36 Nyt me olemme orjia. Siinä maassa, jonka sinä annoit isillemme, jotta he saisivat nauttia sen hedelmistä ja antimista, siinä maassa me olemme orjina.

37 Sen runsas sato kuuluu kuninkaille, joiden valtaan olet meidät antanut syntiemme tähden. He hallitsevat mielensä mukaan meitä ja karjaamme. Suuri on meidän ahdinkomme.

38 (H10:1)Kaiken tämän vuoksi teemme kirjallisesti juhlallisen sopimuksen, ja päällikkömme, leeviläisemme ja pappimme painavat siihen sinettinsä.