1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

1 Und Hiob setzte seine Rede fort und sprach:

2 So wahr Gott lebt, der mir mein Recht entzogen, und der Allmächtige, der meine Seele betrübt hat:

3 Solange noch mein Odem in mir ist und der Hauch Gottes in meiner Nase,

4 sollen meine Lippen nichts Verkehrtes reden und meine Zunge keine Lüge aussprechen.

5 Ferne sei es von mir, daß ich euch Recht gebe, ich werde mir meine Unschuld nicht nehmen lassen bis an mein Ende!

6 Ich habe an meiner Gerechtigkeit festgehalten und werde sie nicht loslassen, mein Gewissen straft mich über keinen meiner Tage;

7 mein Feind aber müsse verurteilt werden und meine Widersacher Unrecht haben.

8 Denn was für eine Hoffnung hat der Frevler, wenn Gott ihn abschneidet, wenn er ihm seine Seele entzieht?

9 Wird Gott sein Geschrei erhören, wenn Not über ihn kommt?

10 Hätte er seine Lust an dem Allmächtigen, so würde er Gott allezeit anrufen.

11 Ich will euch über Gottes Hand belehren und, was es mit dem Allmächtigen für eine Bewandtnis hat, euch nicht verhehlen.

12 Siehe, ihr alle habt es ja gesehen (warum redet ihr so unnütze Worte)?

13 Das ist das Teil, das der gottlose Mensch von Gott, und dies das Erbe, das die Tyrannen vom Allmächtigen erhalten:

14 Wenn seine Kinder sich mehren, so ist's für das Schwert, und seine Nachkommenschaft hat nicht Brot genug.

15 Seine Entronnenen sinken durch die Pest ins Grab, und ihre Witwen beweinen sie nicht.

16 Wenn er schon Geld zusammenscharrt wie Staub und Kleider zusammenhäuft wie Kot,

17 so bringt er sie zwar zusammen, aber der Gerechte wird sie anziehen, und in das Geld werden sich die Unschuldigen teilen.

18 Er baut sein Haus wie die Motte und wie ein Hüttlein, das der Hüter macht.

19 Reich legt er sich hin und tut es nicht wieder; in einem Augenblick ist er dahin:

20 Schrecken ergreift ihn wie eine Wasserflut, der Sturmwind führt ihn über Nacht davon.

21 Ein Ostwind ergreift ihn, und er fährt dahin, er rafft ihn von seiner Stätte hinweg.

22 Schonungslos schleudert Er Geschosse nach ihm, eiligst muß er fliehen vor seiner Hand.

23 Man klatscht mit den Händen über ihn und zischt ihn aus an seinem Ort.