1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.

1 Worte des Königs Lemuel; die Lehre, die seine Mutter ihm gab:

2 Was soll ich dir raten, mein Sohn, du Sohn meines Leibes, du Sohn meiner Gelübde?

3 Opfere nicht den Weibern deine Kraft, noch deine Zeit denen, welche die Könige entnerven!

4 Es ziemt sich für Könige nicht, Lemuel, es ziemt sich für Könige nicht, Wein zu trinken, noch für Fürsten der Hang zu berauschendem Getränk!

5 Sie könnten über dem Trinken das Gesetz vergessen und ein falsches Urteil fällen all dem unglücklichen Volk.

6 Gebt starkes Getränk denen, die untergehen, und Wein den betrübten Seelen!

7 So können sie über dem Trinken ihre Armut vergessen und brauchen nicht mehr an ihr Leid zu denken.

8 Tue deinen Mund auf für den Stummen, für das Recht aller Verlassenen!

9 Tue deinen Mund auf, richte recht und verteidige den Elenden und Armen!

10 Ein wackeres Weib (wer findet es?) ist weit mehr wert als köstliche Perlen!

11 Auf sie verläßt sich ihres Mannes Herz, und an Gewinn mangelt es ihm nicht.

12 Sie erweist ihm Gutes und nichts Böses ihr ganzes Leben lang.

13 Sie zieht Wolle und Flachs und verarbeitet es mit willigen Händen.

14 Wie die Handelsschiffe bringt sie ihr Brot aus der Ferne herbei.

15 Bevor der Morgen graut, ist sie schon auf und gibt Speise heraus für ihr Haus und befiehlt ihren Mägden.

16 Sie trachtet nach einem Acker und erwirbt ihn auch; mit dem Ertrag ihrer Hände pflanzt sie einen Weinberg an.

17 Sie gürtet ihre Lenden mit Kraft und stählt ihre Arme.

18 Sie sieht, daß ihre Arbeit gedeiht; ihr Licht geht auch des Nachts nicht aus.

19 Sie greift nach dem Spinnrocken, und ihre Hände fassen die Spindel.

20 Sie tut ihre Hand dem Unglücklichen auf und reicht ihre Hände dem Armen.

21 Vor dem Schnee ist ihr nicht bange für ihr Haus, denn ihr ganzes Haus ist in Scharlach gekleidet.

22 Sie macht sich selbst Decken; Linnen und Purpur ist ihr Gewand.

23 Ihr Mann ist wohlbekannt in den Toren, wenn er unter den Ältesten des Landes sitzt.

24 Sie macht Hemden und verkauft sie und liefert dem Händler Gürtel.

25 Kraft und Würde ist ihr Gewand, und sie lacht des künftigen Tages.

26 Ihren Mund öffnet sie mit Weisheit, und freundliche Unterweisung ist auf ihrer Zunge.

27 Sie behält ihre Haushaltung im Auge und ißt nie das Brot der Faulheit.

28 Ihre Söhne wachsen heran und preisen sie glücklich; ihr Mann rühmt sie ebenfalls:

29 »Viele Töchter sind wackere Frauen geworden; aber du übertriffst sie alle!«

30 Anmut besticht und Schönheit vergeht; ein Weib, das den HERRN fürchtet, soll man loben.

31 Gebt ihr von den Früchten ihres Wirkens, und ihre Werke werden sie loben in den Toren!