1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

1 Jó tomou a palavra nestes termos:

2 Sim; bem sei que é assim; como poderia o homem ter razão contra Deus?

3 Se quisesse disputar com ele, não lhe responderia uma vez entre mil.

4 Deus é sábio em seu coração e poderoso, quem pode afrontá-lo impunemente?

5 Ele transporta os montes sem que estes percebam, ele os desmorona em sua cólera.

6 Sacode a terra em sua base, e suas colunas são abaladas.

7 Dá uma ordem ao sol que não se levante, põe um selo nas estrelas.

8 Ele sozinho formou a extensão dos céus, e caminha sobre as alturas do mar.

9 Ele criou a Grande Ursa, Órion, as Plêiades, e as câmaras austrais.

10 Fez maravilhas insondáveis, prodígios incalculáveis.

11 Ele passa despercebido perto de mim, toca levemente em mim sem que eu tenha percebido.

12 Quem poderá impedi-lo de arrebatar uma presa? Quem lhe dirá: Por que fazes isso?

13 De sua cólera Deus não volta atrás; diante dele jazem prosternados os auxiliares de Raab.

14 Quem sou eu para replicar-lhe, para escolher argumentos contra ele?

15 Ainda que eu tivesse razão, não responderia; pediria clemência a meu juiz.

16 Se eu o chamasse, e ele não me respondesse, não acreditaria que tivesse ouvido a minha voz;

17 ele, que me desfaz como um redemoinho, que multiplica minhas feridas sem manifestar o motivo,

18 que não me deixa tomar fôlego, mas me enche de amarguras.

19 Se se busca fortaleza, é ele o forte; se se busca o direito, quem o determinará?

20 Se eu pretendesse ser justo, minha boca me condenaria; se fosse inocente, ela me declararia perverso.

21 Inocente! Sim, eu o sou; pouco me importa a vida, desprezo a existência.

22 Pouco importa; é por isso que eu disse que ele faz perecer o inocente como o ímpio.

23 Se um flagelo causa de repente a morte, ele ri-se do desespero dos inocentes.

24 A terra está entregue nas mãos dos maus, e ele cobre com um véu os olhos de seus juízes; se não é ele, quem é pois {que faz isso}?

25 Os dias de minha vida são mais rápidos do que um corcel, fogem sem ter visto a felicidade

26 passam como as barcas de junco, como a águia que se precipita sobre a presa

27 Se decido esquecer minha queixa, abandonar meu ar triste e voltar a ser alegre,

28 temo por todos os meus tormentos, sabendo que não me absolverás.

29 Tenho certeza de ser condenado: o que me adianta cansar-me em vão?

30 Por mais que me lavasse na neve, que limpasse minhas mãos na lixívia,

31 tu me atirarias na imundície, e as minhas próprias vestes teriam horror de mim.

32 {Deus} não é um homem como eu a quem possa responder, com quem eu possa comparecer na justiça,

33 pois que não há entre nós árbitro que ponha sua mão sobre nós dois.

34 Que {Deus} retire sua vara de cima de mim, para pôr um termo a seus medonhos terrores;

35 então lhe falarei sem medo; pois, estou só comigo mesmo.