1 I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en hövitsman vid den så kallade italiska krigsskaran.
2 Han var en from man, som »fruktade Gud» tillika med hela sitt hus; han utdelade rikligen allmosor åt folket och bad alltid till Gud.
3 En dag omkring nionde timmen såg denne tydligt i en syn en Guds ängel, som kom in till honom och sade till honom: »Kornelius!»
4 Han betraktade honom förskräckt och frågade: »Vad är det, herre?» Då sade ängeln till honom: »Dina böner och dina allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.
5 Så sänd nu några män till Joppe och låt hämta en viss Simon, som ock kallas Petrus.
6 Han gästar hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid havet.»
7 När ängeln som hade talat med honom var borta, kallade han till sig två av sina tjänare och en from krigsman, en av dem som hörde till hans närmaste följe,
8 och förtäljde alltsammans för dem och sände dem åstad till Joppe.
9 Men dagen därefter, medan dessa voro på vägen och nalkades staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att bedja.
10 Och han blev hungrig och ville hava något att äta. Medan man nu tillredde maten, föll han i hänryckning.
11 Han såg himmelen öppen och någonting komma ned som liknade en stor linneduk, och som fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned till jorden.
12 Och däri funnos alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.
13 Och en röst kom till honom: »Stå upp, Petrus, slakta och ät.»
14 Men Petrus svarade: »Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt och orent.»
15 Åter, för andra gången, kom en röst till honom: »Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.»
16 Detta skedde tre gånger efter varandra; sedan blev duken strax åter upptagen till Himmelen.
17 Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten
18 och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades Petrus, gästade där.
19 Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
20 Stå upp, och gå ditned och följ med dem, utan att tveka; ty det är jag som har sänt dem.»
21 Då steg Petrus ned till männen och sade: »Se här är jag, den som I frågen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?»
22 De svarade: »Hövitsmannen Kornelius, en rättfärdig och gudfruktig man, som har gott vittnesbörd om sig av hela det judiska folket, har i en uppenbarelse fått befallning av en helig ängel att hämta dig till sig och höra vad du har att säga.»
23 Då bjöd han dem komma in och beredde dem härbärge. Dagen därefter stod han upp och begav sig åstad med dem; och några av bröderna i Joppe följde med honom.
24 Följande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius väntade på dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste vänner.
25 Då nu Petrus skulle träda in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad, i det att han föll ned för hans fötter.
26 Men Petrus reste upp honom och sade: »Stå upp; också jag är en människa.»
27 Och under samtal med honom trädde Petrus in och fann många vara där församlade.
28 Och han sade till dem: »I veten själva att det är en judisk man förbjudet att hava något umgänge med en utlänning eller att besöka en sådan; men mig har Gud lärt att icke räkna någon människa för ohelig eller oren.
29 Därför kom jag ock utan invändning hit, när jag blev hämtad. Och nu frågar jag eder av vilket skäl I haven låtit hämta mig.»
30 Då svarade Kornelius: »Det är nu fjärde dagen sedan jag, just vid denna timme, förrättade i mitt hus den bön som man beder vid nionde timmen. Då fick jag se en man i skinande klädnad stå framför mig,
31 och han sade: 'Kornelius, din bön är hörd, och dina allmosor hava kommit i åminnelse inför Gud.
32 Så sänd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus: han gästar i garvaren Simons hus vid havet.'
33 Då sände jag strax bud till dig, och du gjorde väl i att du kom. Och nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra allt som har blivit dig befallt av Herren.»
34 Då öppnade Petrus sin mun och sade: »Nu förnimmer jag i sanning att 'Gud icke har anseende till personen',
35 utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.
36 Det ord som han har sänt till Israels barn för att genom Jesus Kristus, som är allas Herre, förkunna det glada budskapet om frid, det ordet kännen I,
37 den förkunnelse som gick ut över hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade --
38 förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom.
39 Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem; likväl upphängde man honom på trä och dödade honom.
40 Men honom har Gud uppväckt på tredje dagen och låtit honom bliva uppenbar,
41 väl icke för allt folket, men för oss, som redan förut av Gud hade blivit utvalda till vittnen, och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda.
42 Och han bjöd oss predika för folket och betyga att han är den som av Gud har blivit bestämd till att vara domare över levande och döda.
43 Om honom bära alla profeterna vittnesbörd och betyga att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn.»
44 Medan Petrus ännu så talade, föll den helige Ande på alla dem som hörde hans tal.
45 Och alla de omskurna troende män som hade kommit dit med Petrus blevo uppfyllda av häpnad över att den helige Ande hade blivit utgjuten jämväl över hedningarna, såsom en gåva åt dem.
46 De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.
47 Då tog Petrus till orda och sade: »Icke kan väl någon hindra att dessa döpas med vatten, då de hava undfått den helige Ande, de likaväl som vi?»
48 Och så bjöd han att man skulle döpa dem i Jesu Kristi namn. Därefter bådo de honom att han skulle stanna hos dem några dagar.
1 And there was a certain man in Cesarea, by name Cornelius, a centurion from a band called Italian,
2 pious, and fearing God with all his house, doing also many kind acts to the people, and beseeching God always,
3 he saw in a vision manifestly, as it were the ninth hour of the day, a messenger of God coming in unto him, and saying to him, `Cornelius;`
4 and he having looked earnestly on him, and becoming afraid, said, `What is it, Lord?` And he said to him, `Thy prayers and thy kind acts came up for a memorial before God,
5 and now send men to Joppa, and send for a certain one Simon, who is surnamed Peter,
6 this one doth lodge with a certain Simon a tanner, whose house is by the sea; this one shall speak to thee what it behoveth thee to do.`
7 And when the messenger who is speaking to Cornelius went away, having called two of his domestics, and a pious soldier of those waiting on him continually,
8 and having declared to them all things, he sent them to Joppa.
9 And on the morrow, as these are proceeding on the way, and are drawing nigh to the city, Peter went up upon the house-top to pray, about the sixth hour,
10 and he became very hungry, and wished to eat; and they making ready, there fell upon him a trance,
11 and he doth behold the heaven opened, and descending unto him a certain vessel, as a great sheet, bound at the four corners, and let down upon the earth,
12 in which were all the four-footed beasts of the earth, and the wild beasts, and the creeping things, and the fowls of the heaven,
13 and there came a voice unto him: `Having risen, Peter, slay and eat.`
14 And Peter said, `Not so, Lord; because at no time did I eat anything common or unclean;`
15 and [there is] a voice again a second time unto him: `What God did cleanse, thou, declare not thou common;`
16 and this was done thrice, and again was the vessel received up to the heaven.
17 And as Peter was perplexed in himself what the vision that he saw might be, then, lo, the men who have been sent from Cornelius, having made inquiry for the house of Simon, stood at the gate,
18 and having called, they were asking if Simon, who is surnamed Peter, doth lodge here?
19 And Peter thinking about the vision, the Spirit said to him, `Lo, three men do seek thee;
20 but having risen, go down and go on with them, nothing doubting, because I have sent them;`
21 and Peter having come down unto the men who have been sent from Cornelius unto him, said, `Lo, I am he whom ye seek, what [is] the cause for which ye are present?`
22 And they said, `Cornelius, a centurion, a man righteous and fearing God, well testified to, also, by all the nation of the Jews, was divinely warned by a holy messenger to send for thee, to his house, and to hear sayings from thee.`
23 Having called them in, therefore, he lodged them, and on the morrow Peter went forth with them, and certain of the brethren from Joppa went with him,
24 and on the morrow they did enter into Cesarea; and Cornelius was waiting for them, having called together his kindred and near friends,
25 and as it came that Peter entered in, Cornelius having met him, having fallen at [his] feet, did bow before [him];
26 and Peter raised him, saying, `Stand up; I also myself am a man;`
27 and talking with him he went in, and doth find many having come together.
28 And he said unto them, `Ye know how it is unlawful for a man, a Jew, to keep company with, or to come unto, one of another race, but to me God did shew to call no man common or unclean;
29 therefore also without gainsaying I came, having been sent for; I ask, therefore, for what matter ye did send for me?`
30 And Cornelius said, `Four days ago till this hour, I was fasting, and [at] the ninth hour praying in my house, and, lo, a man stood before me in bright clothing,
31 and he said, Cornelius, thy prayer was heard, and thy kind acts were remembered before God;
32 send, therefore, to Joppa, and call for Simon, who is surnamed Peter; this one doth lodge in the house of Simon a tanner, by the sea, who having come, shall speak to thee;
33 at once, therefore, I sent to thee; thou also didst do well, having come; now, therefore, are we all before God present to hear all things that have been commanded thee by God.`
34 And Peter having opened his mouth, said, `Of a truth, I perceive that God is no respecter of persons,
35 but in every nation he who is fearing Him, and is working righteousness, is acceptable to Him;
36 the word that he sent to the sons of Israel, proclaiming good news -- peace through Jesus Christ (this one is Lord of all,)
37 ye -- ye have known; -- the word that came throughout all Judea, having begun from Galilee, after the baptism that John preached;
38 Jesus who [is] from Nazareth -- how God did anoint him with the Holy Spirit and power; who went through, doing good, and healing all those oppressed by the devil, because God was with him;
39 and we -- we are witnesses of all things that he did, both in the country of the Jews, and in Jerusalem, -- whom they did slay, having hanged upon a tree.
40 `This one God did raise up the third day, and gave him to become manifest,
41 not to all the people, but to witnesses, to those having been chosen before by God -- to us who did eat with [him], and did drink with him, after his rising out of the dead;
42 and he commanded us to preach to the people, and to testify fully that it is he who hath been ordained by God judge of living and dead --
43 to this one do all the prophets testify, that through his name every one that is believing in him doth receive remission of sins.`
44 While Peter is yet speaking these sayings, the Holy spirit fell upon all those hearing the word,
45 and those of the circumcision believing were astonished -- as many as came with Peter -- because also upon the nations the gift of the Holy Spirit hath been poured out,
46 for they were hearing them speaking with tongues and magnifying God.
47 Then answered Peter, `The water is any one able to forbid, that these may not be baptized, who the Holy Spirit did receive -- even as also we?`
48 he commanded them also to be baptized in the name of the Lord; then they besought him to remain certain days.