1 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods,
2 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter.
3 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket?
4 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.»
5 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.
6 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.
7 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett.
8 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»
9 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.»
10 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man.
11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.
12 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång.
13 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära.
14 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor.
15 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem.
16 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade.
17 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av nitälskan
18 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
19 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade:
20 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.»
21 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
22 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta
23 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.»
24 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta.
25 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»
26 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.
27 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem
28 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.»
29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor.
30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat.
31 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse.
32 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»
33 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem.
34 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen.
35 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män.
36 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet.
37 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade.
38 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned;
39 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»
40 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.
41 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.
42 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.
1 And a certain man, Ananias by name, with Sapphira his wife, sold a possession,
2 and did keep back of the price -- his wife also knowing -- and having brought a certain part, at the feet of the apostles he laid [it].
3 And Peter said, `Ananias, wherefore did the Adversary fill thy heart, for thee to lie to the Holy Spirit, and to keep back of the price of the place?
4 while it remained, did it not remain thine? and having been sold, in thy authority was it not? why [is] it that thou didst put in thy heart this thing? thou didst not lie to men, but to God;`
5 and Ananias hearing these words, having fallen down, did expire, and great fear came upon all who heard these things,
6 and having risen, the younger men wound him up, and having carried forth, they buried [him].
7 And it came to pass, about three hours after, that his wife, not knowing what hath happened, came in,
8 and Peter answered her, `Tell me if for so much ye sold the place;` and she said, `Yes, for so much.`
9 And Peter said unto her, `How was it agreed by you, to tempt the Spirit of the Lord? lo, the feet of those who did bury thy husband [are] at the door, and they shall carry thee forth;`
10 and she fell down presently at his feet, and expired, and the young men having come in, found her dead, and having carried forth, they buried [her] by her husband;
11 and great fear came upon all the assembly, and upon all who heard these things.
12 And through the hands of the apostles came many signs and wonders among the people, and they were with one accord all in the porch of Solomon;
13 and of the rest no one was daring to join himself to them, but the people were magnifying them,
14 (and the more were believers added to the Lord, multitudes both of men and women,)
15 so as into the broad places to bring forth the ailing, and to lay [them] upon couches and mats, that at the coming of Peter, even [his] shadow might overshadow some one of them;
16 and there were coming together also the people of the cities round about to Jerusalem, bearing ailing persons, and those harassed by unclean spirits -- who were all healed.
17 And having risen, the chief priest, and all those with him -- being the sect of the Sadducees -- were filled with zeal,
18 and laid their hands upon the apostles, and did put them in a public prison;
19 and a messenger of the Lord through the night opened the doors of the prison, having also brought them forth, he said,
20 `Go on, and standing, speak in the temple to the people all the sayings of this life;`
21 and having heard, they did enter at the dawn into the temple, and were teaching. And the chief priest having come, and those with him, they called together the sanhedrim and all the senate of the sons of Israel, and they sent to the prison to have them brought,
22 and the officers having come, did not find them in the prison, and having turned back, they told,
23 saying -- `The prison indeed we found shut in all safety, and the keepers standing without before the doors, and having opened -- within we found no one.`
24 And as the priest, and the magistrate of the temple, and the chief priests, heard these words, they were doubting concerning them to what this would come;
25 and coming near, a certain one told them, saying -- `Lo, the men whom ye did put in the prison are in the temple standing and teaching the people;`
26 then the magistrate having gone away with officers, brought them without violence, for they were fearing the people, lest they should be stoned;
27 and having brought them, they set [them] in the sanhedrim, and the chief priest questioned them,
28 saying, `Did not we strictly command you not to teach in this name? and lo, ye have filled Jerusalem with your teaching, and ye intend to bring upon us the blood of this man.`
29 And Peter and the apostles answering, said, `To obey God it behoveth, rather than men;
30 and the God of our fathers did raise up Jesus, whom ye slew, having hanged upon a tree;
31 this one God, a Prince and a Saviour, hath exalted with His right hand, to give reformation to Israel, and forgiveness of sins;
32 and we are His witnesses of these sayings, and the Holy Spirit also, whom God gave to those obeying him.`
33 And they having heard, were cut [to the heart], and were taking counsel to slay them,
34 but a certain one, having risen up in the sanhedrim -- a Pharisee, by name Gamaliel, a teacher of law honoured by all the people -- commanded to put the apostles forth a little,
35 and said unto them, `Men, Israelites, take heed to yourselves about these men, what ye are about to do,
36 for before these days rose up Theudas, saying, that himself was some one, to whom a number of men did join themselves, as it were four hundred, who was slain, and all, as many as were obeying him, were scattered, and came to nought.
37 `After this one rose up, Judas the Galilean, in the days of the enrollment, and drew away much people after him, and that one perished, and all, as many as were obeying him, were scattered;
38 and now I say to you, Refrain from these men, and let them alone, because if this counsel or this work may be of men, it will be overthrown,
39 and if it be of God, ye are not able to overthrow it, lest perhaps also ye be found fighting against God.`
40 And to him they agreed, and having called near the apostles, having beaten [them], they commanded [them] not to speak in the name of Jesus, and let them go;
41 they, indeed, then, departed from the presence of the sanhedrim, rejoicing that for his name they were counted worthy to suffer dishonour,
42 every day also in the temple, and in every house, they were not ceasing teaching and proclaiming good news -- Jesus the Christ.