1 Ve dig, du blodstad, alltigenom så full av lögn och våld, du som aldrig upphör att röva!

2 Hör, piskor smälla! Hör, vagnshjul dåna! Hästar jaga fram, och vagnar rulla åstad.

3 Ryttare komma i fyrsprång; svärden ljunga, och spjuten blixtra. Slagna ser man i mängd och lik i stora hopar; igen ände är på döda, man stupar över döda.

4 Allt detta för den myckna otukt hon bedrev, hon, den fagra och trollkunniga skökan, som prisgav folkslag genom sin otukt och folkstammar genom sina trolldomskonster.

5 Se, jag skall vända mig mot dig, säger HERREN Sebaot; jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte och låta folkslag se din blygd och konungariken din skam.

6 Och jag skall kasta på dig vad styggeligt är, jag skall låta dig bliva föraktad, ja, göra dig till ett skådespel.

7 Var och en som ser dig skall sky dig och skall säga: »Nineve är ödelagt, men vem kan ömka det?» Ja, var finner man någon som vill trösta dig?

8 Är du då bättre än No-Amon, hon som tronade vid Nilens strömmar, omsluten av vatten -- ett havets fäste, som hade ett hav till mur?

9 Etiopier i mängd och egyptier utan ände, putéer och libyer voro dig till hjälp.

10 Också hon måste ju gå i landsflykt och fångenskap, också hennes barn blevo krossade i alla gathörn; om hennes ädlingar kastade man lott, och alla hennes stormän blevo fängslade med kedjor

11 Så skall ock du bliva drucken och sjunka i vanmakt; också du skall få leta efter något värn mot fienden.

12 Alla dina fästen likna fikonträd med brådmogen frukt: vid minsta skakning falla de i munnen på den som vill äta dem.

13 Se, ditt manskap är hos dig såsom kvinnor; ditt lands portar stå vidöppna för dina fiender; eld förtär dina bommar.

14 Hämta dig vatten till förråd under belägringen, förstärk dina fästen. Stig ned i leran och trampa i murbruket; grip till tegelformen.

15 Bäst du står där, skall elden förtära dig och svärdet utrota dig. Ja, såsom av gräsmaskar skall du bliva uppfrätt, om du ock själv samlar skaror så talrika som gräsmaskar, skaror så talrika som gräshoppor.

16 Om du ock har krämare flera än himmelens stjärnor, så vet: gräsmaskarna fälla sina vingars höljen och flyga bort.

17 Ja, dina furstar äro såsom gräshoppor och dina hövdingar såsom gräshoppssvärmar: de stanna inom murarna, så länge det är svalt, men när solen kommer fram, då fly de bort, och sedan vet ingen var de finnas.

18 Dina herdar hava slumrat in, du Assurs konung; dina väldige ligga i ro. Ditt folk är förstrött uppe på bergen, och ingen församlar det.

19 Det finnes ingen bot för din skada oläkligt är ditt sår. Alla som höra vad som har hänt dig klappa i händerna över dig. Ty över vem gick ej din ondska beständigt?

1 Wo [to] the city of blood, She is all with lies -- burglary -- full, Prey doth not depart.

2 The sound of a whip, And the sound of the rattling of a wheel, And of a prancing horse, and of a bounding chariot, Of a horseman mounting.

3 And the flame of a sword, and the lightning of a spear, And the abundance of the wounded, And the weight of carcases, Yea, there is no end to the bodies, They stumble over their bodies.

4 Because of the abundance of the fornications of an harlot, The goodness of the grace of the lady of witchcrafts, Who is selling nations by her fornications, And families by her witchcrafts.

5 Lo, I [am] against thee, An affirmation of Jehovah of Hosts, And have removed thy skirts before thy face, And have shewed nations thy nakedness, And kingdoms thy shame,

6 And I have cast upon thee abominations, And dishonoured thee, and made thee as a sight.

7 And it hath come to pass, Each of thy beholders fleeth from thee, And hath said: `Spoiled is Nineveh, Who doth bemoan for her?` Whence do I seek comforters for thee?

8 Art thou better than No-Ammon, That is dwelling among brooks? Waters she hath round about her, Whose bulwark [is] the sea, waters her wall.

9 Cush her might, and Egypt, and there is no end. Put and Lubim have been for thy help.

10 Even she doth become an exile, She hath gone into captivity, Even her sucklings are dashed to pieces At the top of all out-places, And for her honoured ones they cast a lot, And all her great ones have been bound in fetters.

11 Even thou art drunken, thou art hidden, Even thou dost seek a strong place, because of an enemy.

12 All thy fortresses [are] fig-trees with first-fruits, If they are shaken, They have fallen into the mouth of the eater.

13 Lo, thy people [are] women in thy midst, To thine enemies thoroughly opened Have been the gates of thy land, Consumed hath fire thy bars.

14 Waters of a siege draw for thyself, Strengthen thy fortresses, Enter into mire, and tread on clay, Make strong a brick-kiln.

15 There consume thee doth a fire, Cut thee off doth a sword, It doth consume thee as a cankerworm! Make thyself heavy as the cankerworm, Make thyself heavy as the locust.

16 Multiply thy merchants above the stars of the heavens, The cankerworm hath stripped off, and doth flee away.

17 Thy crowned ones [are] as a locust, And thy princes as great grasshoppers, That encamp in hedges in a day of cold, The sun hath risen, and it doth flee away, And not known is its place where they are.

18 Slumbered have thy friends, king of Asshur, Rest do thine honourable ones, Scattered have been thy people on the mountains, And there is none gathering.

19 There is no weakening of thy destruction, Grievous [is] thy smiting, All hearing thy fame have clapped the hand at thee, For over whom did not thy wickedness pass continually?