1 For the law having a shadow of the good things to come, not the very image of the things, can never with the same sacrifices year by year, which they offer continually, make perfect them that draw nigh. 2 Else would they not have ceased to be offered? because the worshippers, having been once cleansed, would have had no more consciousness of sins. 3 But in those sacrifices there is a remembrance made of sins year by year. 4 For it is impossible that the blood of bulls and goats should take away sins. 5 Wherefore when he cometh into the world, he saith,

Sacrifice and offering thou wouldest not,

But a body didst thou prepare for me;

6 In whole burnt offerings and sacrifices for sin thou hadst no pleasure:

7 Then said I, Lo, I am come (In the roll of the book it is written of me)

To do thy will, O God.

8 Saying above, Sacrifices and offerings and whole burnt offerings and sacrifices for sin thou wouldest not, neither hadst pleasure therein (the which are offered according to the law), 9 then hath he said, Lo, I am come to do thy will. He taketh away the first, that he may establish the second. 10 By which will we have been sanctified through the offering of the body of Jesus Christ once for all. 11 And every priest indeed standeth day by day ministering and offering oftentimes the same sacrifices, the which can never take away sins: 12 but he, when he had offered one sacrifice for sins for ever, sat down on the right hand of God; 13 henceforth expecting till his enemies be made the footstool of his feet. 14 For by one offering he hath perfected for ever them that are sanctified. 15 And the Holy Spirit also beareth witness to us; for after he hath said,

16 This is the covenant that I will make with them

After those days, saith the Lord:

I will put my laws on their heart,

And upon their mind also will I write them;

then saith he,

17 And their sins and their iniquities will I remember no more.

18 Now where remission of these is, there is no more offering for sin.

19 Having therefore, brethren, boldness to enter into the holy place by the blood of Jesus, 20 by the way which he dedicated for us, a new and living way, through the veil, that is to say, his flesh; 21 and having a great priest over the house of God; 22 let us draw near with a true heart in fulness of faith, having our hearts sprinkled from an evil conscience: and having our body washed with pure water, 23 let us hold fast the confession of our hope that it waver not; for he is faithful that promised: 24 and let us consider one another to provoke unto love and good works; 25 not forsaking our own assembling together, as the custom of some is, but exhorting one another; and so much the more, as ye see the day drawing nigh.

26 For if we sin wilfully after that we have received the knowledge of the truth, there remaineth no more a sacrifice for sins, 27 but a certain fearful expectation of judgment, and a fierceness of fire which shall devour the adversaries. 28 A man that hath set at nought Moses’ law dieth without compassion on the word of two or three witnesses: 29 of how much sorer punishment, think ye, shall he be judged worthy, who hath trodden under foot the Son of God, and hath counted the blood of the covenant wherewith he was sanctified an unholy thing, and hath done despite unto the Spirit of grace? 30 For we know him that said, Vengeance belongeth unto me, I will recompense. And again, The Lord shall judge his people. 31 It is a fearful thing to fall into the hands of the living God.

32 But call to remembrance the former days, in which, after ye were enlightened, ye endured a great conflict of sufferings; 33 partly, being made a gazingstock both by reproaches and afflictions; and partly, becoming partakers with them that were so used. 34 For ye both had compassion on them that were in bonds, and took joyfully the spoiling of your possessions, knowing that ye have for yourselves a better possession and an abiding one. 35 Cast not away therefore your boldness, which hath great recompense of reward. 36 For ye have need of patience, that, having done the will of God, ye may receive the promise.

37 For yet a very little while,

He that cometh shall come, and shall not tarry.

38 But my righteous one shall live by faith:

And if he shrink back, my soul hath no pleasure in him.

39 But we are not of them that shrink back unto perdition; but of them that have faith unto the saving of the soul.

1 Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.

2 Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon synd, sedan de en gång hade blivit renade.

3 Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd.

4 Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder.

5 Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig;

6 i brännoffer och syndoffer fann du icke behag.

7 Då sade jag: 'Se, jag kommer -- i bokrullen är skrivet om mig -- för att göra din vilja, o Gud.'»

8 Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag» -- och dock frambäras de efter lagen --

9 säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället.

10 Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad.

11 Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna borttaga synder;

12 men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida

13 och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall».

14 Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade.

15 Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren hade sagt:

16 »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem»;

17 och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg.»

18 Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd.

19 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod,

20 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten -- det är genom sitt kött --

21 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus,

22 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten.

23 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast.

24 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar;

25 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas.

26 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder,

27 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna.

28 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet;

29 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar nådens Ande!

30 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.»

31 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.

32 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp

33 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant.

34 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande.

35 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön.

36 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är.

37 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja;

38 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom».

39 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.