1 Wherefore, holy brethren, partakers of a heavenly calling, consider the Apostle and High Priest of our confession, even Jesus; 2 who was faithful to him that appointed him, as also was Moses in all his house. 3 For he hath been counted worthy of more glory than Moses, by so much as he that built the house hath more honor than the house. 4 For every house is builded by some one; but he that built all things is God. 5 And Moses indeed was faithful in all his house as a servant, for a testimony of those things which were afterward to be spoken; 6 but Christ as a son, over his house; whose house are we, if we hold fast our boldness and the glorying of our hope firm unto the end. 7 Wherefore, even as the Holy Spirit saith,

To-day if ye shall hear his voice,

8 Harden not your hearts, as in the provocation,

Like as in the day of the trial in the wilderness,

9 Where your fathers tried me by proving me,

And saw my works forty years.

10 Wherefore I was displeased with this generation,

And said, They do always err in their heart:

But they did not know my ways;

11 As I sware in my wrath,

They shall not enter into my rest.

12 Take heed, brethren, lest haply there shall be in any one of you an evil heart of unbelief, in falling away from the living God: 13 but exhort one another day by day, so long as it is called To-day; lest any one of you be hardened by the deceitfulness of sin: 14 for we are become partakers of Christ, if we hold fast the beginning of our confidence firm unto the end: 15 while it is said,

To-day if ye shall hear his voice,

Harden not your hearts, as in the provocation.

16 For who, when they heard, did provoke? nay, did not all they that came out of Egypt by Moses? 17 And with whom was he displeased forty years? was it not with them that sinned, whose bodies fell in the wilderness? 18 And to whom sware he that they should not enter into his rest, but to them that were disobedient? 19 And we see that they were not able to enter in because of unbelief.

1 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus,

2 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus».

3 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset.

4 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt.

5 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;

6 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.

7 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,

8 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,

9 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.

10 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar.

11 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»

12 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,

13 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.

14 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.

15 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,

16 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?

17 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?

18 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?

19 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.