1 How hath the Lord covered the daughter of Zion with a cloud in his anger!

He hath cast down from heaven unto the earth the beauty of Israel,

And hath not remembered his footstool in the day of his anger.

2 The Lord hath swallowed up all the habitations of Jacob, and hath not pitied:

He hath thrown down in his wrath the strongholds of the daughter of Judah;

He hath brought them down to the ground; he hath profaned the kingdom and the princes thereof.

3 He hath cut off in fierce anger all the horn of Israel;

He hath drawn back his right hand from before the enemy:

And he hath burned up Jacob like a flaming fire, which devoureth round about.

4 He hath bent his bow like an enemy, he hath stood with his right hand as an adversary,

And hath slain all that were pleasant to the eye:

In the tent of the daughter of Zion he hath poured out his wrath like fire.

5 The Lord is become as an enemy, he hath swallowed up Israel;

He hath swallowed up all her palaces, he hath destroyed his strongholds;

And he hath multiplied in the daughter of Judah mourning and lamentation.

6 And he hath violently taken away his tabernacle, as if it were of a garden; he hath destroyed his place of assembly:

Jehovah hath caused solemn assembly and sabbath to be forgotten in Zion,

And hath despised in the indignation of his anger the king and the priest.

7 The Lord hath cast off his altar, he hath abhorred his sanctuary;

He hath given up into the hand of the enemy the walls of her palaces:

They have made a noise in the house of Jehovah, as in the day of a solemn assembly.

8 Jehovah hath purposed to destroy the wall of the daughter of Zion;

He hath stretched out the line, he hath not withdrawn his hand from destroying;

And he hath made the rampart and wall to lament; they languish together.

9 Her gates are sunk into the ground; he hath destroyed and broken her bars:

Her king and her princes are among the nations where the law is not;

Yea, her prophets find no vision from Jehovah.

10 The elders of the daughter of Zion sit upon the ground, they keep silence;

They have cast up dust upon their heads; they have girded themselves with sackcloth:

The virgins of Jerusalem hang down their heads to the ground.

11 Mine eyes do fail with tears, my heart is troubled;

My liver is poured upon the earth, because of the destruction of the daughter of my people,

Because the young children and the sucklings swoon in the streets of the city.

12 They say to their mothers, Where is grain and wine?

When they swoon as the wounded in the streets of the city,

When their soul is poured out into their mothers’ bosom.

13 What shall I testify unto thee? what shall I liken to thee, O daughter of Jerusalem?

What shall I compare to thee, that I may comfort thee, O virgin daughter of Zion?

For thy breach is great like the sea: who can heal thee?

14 Thy prophets have seen for thee false and foolish visions;

And they have not uncovered thine iniquity, to bring back thy captivity,

But have seen for thee false oracles and causes of banishment.

15 All that pass by clap their hands at thee;

They hiss and wag their head at the daughter of Jerusalem, saying,

Is this the city that men called The perfection of beauty, The joy of the whole earth?

16 All thine enemies have opened their mouth wide against thee;

They hiss and gnash the teeth; they say, We have swallowed her up;

Certainly this is the day that we looked for; we have found, we have seen it.

17 Jehovah hath done that which he purposed; he hath fulfilled his word that he commanded in the days of old;

He hath thrown down, and hath not pitied:

And he hath caused the enemy to rejoice over thee; he hath exalted the horn of thine adversaries.

18 Their heart cried unto the Lord:

O wall of the daughter of Zion, let tears run down like a river day and night;

Give thyself no respite; let not the apple of thine eye cease.

19 Arise, cry out in the night, at the beginning of the watches;

Pour out thy heart like water before the face of the Lord:

Lift up thy hands toward him for the life of thy young children, that faint for hunger at the head of every street.

20 See, O Jehovah, and behold to whom thou hast done thus!

Shall the women eat their fruit, the children that are dandled in the hands?

Shall the priest and the prophet be slain in the sanctuary of the Lord?

21 The youth and the old man lie on the ground in the streets;

My virgins and my young men are fallen by the sword:

Thou hast slain them in the day of thine anger; thou hast slaughtered, and not pitied.

22 Thou hast called, as in the day of a solemn assembly, my terrors on every side;

And there was none that escaped or remained in the day of Jehovah’s anger:

Those that I have dandled and brought up hath mine enemy consumed.

1 Huru höljer icke Herren genom sin vrede dottern Sion i mörker! Från himmelen ned till jorden kastade han Israels härlighet. Han vårdade sig icke om sin fotapall på sin vredes dag.

2 Utan skonsamhet fördärvade Herren alla Jakobs boningar; i sin förgrymmelse bröt han ned dottern Judas fästen, ja, han slog dem till jorden, han oskärade riket och dess furstar.

3 I sin vredes glöd högg han av vart Israels horn; han höll sin högra hand tillbaka, när fienden kom. Jakob förbrände han lik en lågande eld, som förtär allt runt omkring.

4 Han spände sin båge såsom en fiende, med sin högra hand stod han fram såsom en ovän och dräpte alla som voro våra ögons lust. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede såsom en eld.

5 Herren kom såsom en fiende och fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen; så hopade han över dottern Juda jämmer på jämmer.

6 Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård, han förstörde sin högtidsplats. Både högtid och sabbat lät HERREN bliva förgätna i Sion, och i sin vredes förgrymmelse försköt han både konung och präst.

7 Herren förkastade sitt altare, han gav sin helgedom till spillo. Murarna omkring hennes palatser gav han i fiendernas hand. De hovo upp rop i HERRENS hus såsom på en högtidsdag.

8 HERREN hade beslutit att förstöra dottern Sions murar; han spände mätsnöret till att fördärva och drog sin hand ej tillbaka. Han lät sorg komma över vallar och murar; förfallna ligga de nu alla.

9 Hennes portar sjönko ned i jorden, han bräckte och krossade hennes bommar. Hennes konung och furstar leva bland hedningar, ingen lag finnes mer; hennes profeter undfå ej heller någon syn från HERREN.

10 Dottern Sions äldste sitta där stumma på jorden, de hava strött stoft på sina huvuden och höljt sig i sorgdräkt; Jerusalems jungfrur sänka sina huvuden mot jorden.

11 Mina ögon äro förtärda av gråt, mitt innersta är upprört, min lever är såsom utgjuten på jorden för dottern mitt folks skada; ty barn och spenabarn försmäkta på gatorna i staden.

12 De ropa till sina mödrar: »Var få vi bröd och vin?» Ty försmäktande ligga de såsom slagna på gatorna i staden; ja, de uppgiva sin anda i sina mödrars famn.

13 Vad jämförligt skall jag framlägga för dig, du dotter Jerusalem? Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor såsom ett hav; vem kan hela dig?

14 Dina profeters syner voro falskhet och flärd, de blottade icke för dig din missgärning, så att du kunde bliva upprättad; de utsagor de förkunnade för dig voro falskhet och förförelse.

15 Alla vägfarande slå ihop händerna, dig till hån; de vissla och skaka huvudet åt dottern Jerusalem: »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet', 'hela jordens fröjd'?»

16 Alla dina fiender spärra upp munnen emot dig, de vissla och bita samman tänderna, de säga: »Vi hava fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi bidade efter; nu hava vi upplevat och sett den.»

17 HERREN har gjort vad han hade beslutit, han har fullbordat sitt ord, vad han för länge sedan hade förordnat; han har brutit ned utan förskoning. Och han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn.

18 Deras hjärtan ropa till Herren. Du dottern Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck, både dag och natt; låt dig icke förtröttas, unna ditt öga ingen ro.

19 Stå upp, ropa högt i natten, när dess väkter begynna, utgjut ditt hjärta såsom vatten inför Herrens ansikte; lyft upp till honom dina händer för dina barns liv, ty de försmäkta av hunger i alla gators hörn.

20 Se, HERRE, och akta på vem du så har hemsökt. Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt, barnen som de hava burit i sin famn? Skall man i Herrens helgedom dräpa präster och profeter?

21 På jorden, ute på gatorna, ligga de, både unga och gamla; mina jungfrur och mina unga män hava fallit för svärd. Du dräpte på din vredes dag, du slaktade utan förskoning.

22 Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig förskräckelser ifrån alla sidor; och på HERRENS vredes dag fanns ingen som blev räddad och slapp undan. Dem som jag hade burit i min famn och fostrat, dem förgjorde min fiende.