1 Man, that is born of a woman,

Is of few days, and full of trouble.

2 He cometh forth like a flower, and is cut down:

He fleeth also as a shadow, and continueth not.

3 And dost thou open thine eyes upon such a one,

And bringest me into judgment with thee?

4 Who can bring a clean thing out of an unclean? not one.

5 Seeing his days are determined,

The number of his months is with thee,

And thou hast appointed his bounds that he cannot pass;

6 Look away from him, that he may rest,

Till he shall accomplish, as a hireling, his day.

7 For there is hope of a tree,

If it be cut down, that it will sprout again,

And that the tender branch thereof will not cease.

8 Though the root thereof wax old in the earth,

And the stock thereof die in the ground;

9 Yet through the scent of water it will bud,

And put forth boughs like a plant.

10 But man dieth, and is laid low:

Yea, man giveth up the ghost, and where is he?

11 As the waters fail from the sea,

And the river wasteth and drieth up;

12 So man lieth down and riseth not:

Till the heavens be no more, they shall not awake,

Nor be roused out of their sleep.

13 Oh that thou wouldest hide me in Sheol,

That thou wouldest keep me secret, until thy wrath be past,

That thou wouldest appoint me a set time, and remember me!

14 If a man die, shall he live again?

All the days of my warfare would I wait,

Till my release should come.

15 Thou wouldest call, and I would answer thee:

Thou wouldest have a desire to the work of thy hands.

16 But now thou numberest my steps:

Dost thou not watch over my sin?

17 My transgression is sealed up in a bag,

And thou fastenest up mine iniquity.

18 But the mountain falling cometh to nought;

And the rock is removed out of its place;

19 The waters wear the stones;

The overflowings thereof wash away the dust of the earth:

So thou destroyest the hope of man.

20 Thou prevailest for ever against him, and he passeth;

Thou changest his countenance, and sendest him away.

21 His sons come to honor, and he knoweth it not;

And they are brought low, but he perceiveth it not of them.

22 But his flesh upon him hath pain,

And his soul within him mourneth.

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.