1 Then answered Eliphaz the Temanite, and said,

2 Should a wise man make answer with vain knowledge,

And fill himself with the east wind?

3 Should he reason with unprofitable talk,

Or with speeches wherewith he can do no good?

4 Yea, thou doest away with fear,

And hinderest devotion before God.

5 For thine iniquity teacheth thy mouth,

And thou choosest the tongue of the crafty.

6 Thine own mouth condemneth thee, and not I;

Yea, thine own lips testify against thee.

7 Art thou the first man that was born?

Or wast thou brought forth before the hills?

8 Hast thou heard the secret counsel of God?

And dost thou limit wisdom to thyself?

9 What knowest thou, that we know not?

What understandest thou, which is not in us?

10 With us are both the gray-headed and the very aged men,

Much elder than thy father.

11 Are the consolations of God too small for thee,

Even the word that is gentle toward thee?

12 Why doth thy heart carry thee away?

And why do thine eyes flash,

13 That against God thou turnest thy spirit,

And lettest words go out of thy mouth?

14 What is man, that he should be clean?

And he that is born of a woman, that he should be righteous?

15 Behold, he putteth no trust in his holy ones;

Yea, the heavens are not clean in his sight:

16 How much less one that is abominable and corrupt,

A man that drinketh iniquity like water!

17 I will show thee, hear thou me;

And that which I have seen I will declare

18 (Which wise men have told

From their fathers, and have not hid it;

19 Unto whom alone the land was given,

And no stranger passed among them):

20 The wicked man travaileth with pain all his days,

Even the number of years that are laid up for the oppressor.

21 A sound of terrors is in his ears;

In prosperity the destroyer shall come upon him.

22 He believeth not that he shall return out of darkness,

And he is waited for of the sword.

23 He wandereth abroad for bread, saying, Where is it?

He knoweth that the day of darkness is ready at his hand.

24 Distress and anguish make him afraid;

They prevail against him, as a king ready to the battle.

25 Because he hath stretched out his hand against God,

And behaveth himself proudly against the Almighty;

26 He runneth upon him with a stiff neck,

With the thick bosses of his bucklers;

27 Because he hath covered his face with his fatness,

And gathered fat upon his loins;

28 And he hath dwelt in desolate cities,

In houses which no man inhabited,

Which were ready to become heaps;

29 He shall not be rich, neither shall his substance continue,

Neither shall their possessions be extended on the earth.

30 He shall not depart out of darkness;

The flame shall dry up his branches,

And by the breath of God’s mouth shall he go away.

31 Let him not trust in vanity, deceiving himself;

For vanity shall be his recompense.

32 It shall be accomplished before his time,

And his branch shall not be green.

33 He shall shake off his unripe grape as the vine,

And shall cast off his flower as the olive-tree.

34 For the company of the godless shall be barren,

And fire shall consume the tents of bribery.

35 They conceive mischief, and bring forth iniquity,

And their heart prepareth deceit.

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.