1 My spirit is consumed, my days are extinct,

The grave is ready for me.

2 Surely there are mockers with me,

And mine eye dwelleth upon their provocation.

3 Give now a pledge, be surety for me with thyself;

Who is there that will strike hands with me?

4 For thou hast hid their heart from understanding:

Therefore shalt thou not exalt them.

5 He that denounceth his friends for a prey,

Even the eyes of his children shall fail.

6 But he hath made me a byword of the people;

And they spit in my face.

7 Mine eye also is dim by reason of sorrow,

And all my members are as a shadow.

8 Upright men shall be astonished at this,

And the innocent shall stir up himself against the godless.

9 Yet shall the righteous hold on his way,

And he that hath clean hands shall wax stronger and stronger.

10 But as for you all, come on now again;

And I shall not find a wise man among you.

11 My days are past, my purposes are broken off,

Even the thoughts of my heart.

12 They change the night into day:

The light, say they, is near unto the darkness.

13 If I look for Sheol as my house;

If I have spread my couch in the darkness;

14 If I have said to corruption, Thou art my father;

To the worm, Thou art my mother, and my sister;

15 Where then is my hope?

And as for my hope, who shall see it?

16 It shall go down to the bars of Sheol,

When once there is rest in the dust.

1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

16 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.