1 Then Job answered and said,

2 How long will ye vex my soul,

And break me in pieces with words?

3 These ten times have ye reproached me:

Ye are not ashamed that ye deal hardly with me.

4 And be it indeed that I have erred,

Mine error remaineth with myself.

5 If indeed ye will magnify yourselves against me,

And plead against me my reproach;

6 Know now that God hath subverted me in my cause,

And hath compassed me with his net.

7 Behold, I cry out of wrong, but I am not heard:

I cry for help, but there is no justice.

8 He hath walled up my way that I cannot pass,

And hath set darkness in my paths.

9 He hath stripped me of my glory,

And taken the crown from my head.

10 He hath broken me down on every side, and I am gone;

And my hope hath he plucked up like a tree.

11 He hath also kindled his wrath against me,

And he counteth me unto him as one of his adversaries.

12 His troops come on together,

And cast up their way against me,

And encamp round about my tent.

13 He hath put my brethren far from me,

And mine acquaintance are wholly estranged from me.

14 My kinsfolk have failed,

And my familiar friends have forgotten me.

15 They that dwell in my house, and my maids, count me for a stranger:

I am an alien in their sight.

16 I call unto my servant, and he giveth me no answer,

Though I entreat him with my mouth.

17 My breath is strange to my wife,

And my supplication to the children of mine own mother.

18 Even young children despise me;

If I arise, they speak against me.

19 All my familiar friends abhor me,

And they whom I loved are turned against me.

20 My bone cleaveth to my skin and to my flesh,

And I am escaped with the skin of my teeth.

21 Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends;

For the hand of God hath touched me.

22 Why do ye persecute me as God,

And are not satisfied with my flesh?

23 Oh that my words were now written!

Oh that they were inscribed in a book!

24 That with an iron pen and lead

They were graven in the rock for ever!

25 But as for me I know that my Redeemer liveth,

And at last he will stand up upon the earth:

26 And after my skin, even this body, is destroyed,

Then without my flesh shall I see God;

27 Whom I, even I, shall see, on my side,

And mine eyes shall behold, and not as a stranger.

My heart is consumed within me.

28 If ye say, How we will persecute him!

And that the root of the matter is found in me;

29 Be ye afraid of the sword:

For wrath bringeth the punishments of the sword,

That ye may know there is a judgment.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.