1 Then Job answered and said,

2 Oh that my vexation were but weighed,

And all my calamity laid in the balances!

3 For now it would be heavier than the sand of the seas:

Therefore have my words been rash.

4 For the arrows of the Almighty are within me,

The poison whereof my spirit drinketh up:

The terrors of God do set themselves in array against me.

5 Doth the wild ass bray when he hath grass?

Or loweth the ox over his fodder?

6 Can that which hath no savor be eaten without salt?

Or is there any taste in the white of an egg?

7 My soul refuseth to touch them;

They are as loathsome food to me.

8 Oh that I might have my request;

And that God would grant me the thing that I long for!

9 Even that it would please God to crush me;

That he would let loose his hand, and cut me off!

10 And be it still my consolation,

Yea, let me exult in pain that spareth not,

That I have not denied the words of the Holy One.

11 What is my strength, that I should wait?

And what is mine end, that I should be patient?

12 Is my strength the strength of stones?

Or is my flesh of brass?

13 Is it not that I have no help in me,

And that wisdom is driven quite from me?

14 To him that is ready to faint kindness should be showed from his friend;

Even to him that forsaketh the fear of the Almighty.

15 My brethren have dealt deceitfully as a brook,

As the channel of brooks that pass away;

16 Which are black by reason of the ice,

And wherein the snow hideth itself:

17 What time they wax warm, they vanish;

When it is hot, they are consumed out of their place.

18 The caravans that travel by the way of them turn aside;

They go up into the waste, and perish.

19 The caravans of Tema looked,

The companies of Sheba waited for them.

20 They were put to shame because they had hoped;

They came thither, and were confounded.

21 For now ye are nothing;

Ye see a terror, and are afraid.

22 Did I say, Give unto me?

Or, Offer a present for me of your substance?

23 Or, Deliver me from the adversary’s hand?

Or, Redeem me from the hand of the oppressors?

24 Teach me, and I will hold my peace;

And cause me to understand wherein I have erred.

25 How forcible are words of uprightness!

But your reproof, what doth it reprove?

26 Do ye think to reprove words,

Seeing that the speeches of one that is desperate are as wind?

27 Yea, ye would cast lots upon the fatherless,

And make merchandise of your friend.

28 Now therefore be pleased to look upon me;

For surely I shall not lie to your face.

29 Return, I pray you, let there be no injustice;

Yea, return again, my cause is righteous.

30 Is there injustice on my tongue?

Cannot my taste discern mischievous things?

1 Då tog Job till orda och sade:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?