1 Then Job answered and said,

2 Of a truth I know that it is so:

But how can man be just with God?

3 If he be pleased to contend with him,

He cannot answer him one of a thousand.

4 He is wise in heart, and mighty in strength:

Who hath hardened himself against him, and prospered?—

5 Him that removeth the mountains, and they know it not,

When he overturneth them in his anger;

6 That shaketh the earth out of its place,

And the pillars thereof tremble;

7 That commandeth the sun, and it riseth not,

And sealeth up the stars;

8 That alone stretcheth out the heavens,

And treadeth upon the waves of the sea;

9 That maketh the Bear, Orion, and the Pleiades,

And the chambers of the south;

10 That doeth great things past finding out,

Yea, marvellous things without number.

11 Lo, he goeth by me, and I see him not:

He passeth on also, but I perceive him not.

12 Behold, he seizeth the prey, who can hinder him?

Who will say unto him, What doest thou?

13 God will not withdraw his anger;

The helpers of Rahab do stoop under him.

14 How much less shall I answer him,

And choose out my words to reason with him?

15 Whom, though I were righteous, yet would I not answer;

I would make supplication to my judge.

16 If I had called, and he had answered me,

Yet would I not believe that he hearkened unto my voice.

17 For he breaketh me with a tempest,

And multiplieth my wounds without cause.

18 He will not suffer me to take my breath,

But filleth me with bitterness.

19 If we speak of strength, lo, he is mighty!

And if of justice, Who, saith he, will summon me?

20 Though I be righteous, mine own mouth shall condemn me:

Though I be perfect, it shall prove me perverse.

21 I am perfect; I regard not myself;

I despise my life.

22 It is all one; therefore I say,

He destroyeth the perfect and the wicked.

23 If the scourge slay suddenly,

He will mock at the trial of the innocent.

24 The earth is given into the hand of the wicked;

He covereth the faces of the judges thereof:

If it be not he, who then is it?

25 Now my days are swifter than a post:

They flee away, they see no good.

26 They are passed away as the swift ships;

As the eagle that swoopeth on the prey.

27 If I say, I will forget my complaint,

I will put off my sad countenance, and be of good cheer;

28 I am afraid of all my sorrows,

I know that thou wilt not hold me innocent.

29 I shall be condemned;

Why then do I labor in vain?

30 If I wash myself with snow water,

And make my hands never so clean;

31 Yet wilt thou plunge me in the ditch,

And mine own clothes shall abhor me.

32 For he is not a man, as I am, that I should answer him,

That we should come together in judgment.

33 There is no umpire betwixt us,

That might lay his hand upon us both.

34 Let him take his rod away from me,

And let not his terror make me afraid:

35 Then would I speak, and not fear him;

For I am not so in myself.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.