1 Then answered Eliphaz the Temanite, and said,

2 If one assay to commune with thee, wilt thou be grieved?

But who can withhold himself from speaking?

3 Behold, thou hast instructed many,

And thou hast strengthened the weak hands.

4 Thy words have upholden him that was falling,

And thou hast made firm the feeble knees.

5 But now it is come unto thee, and thou faintest;

It toucheth thee, and thou art troubled.

6 Is not thy fear of God thy confidence,

And the integrity of thy ways thy hope?

7 Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent?

Or where were the upright cut off?

8 According as I have seen, they that plow iniquity,

And sow trouble, reap the same.

9 By the breath of God they perish,

And by the blast of his anger are they consumed.

10 The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion,

And the teeth of the young lions, are broken.

11 The old lion perisheth for lack of prey,

And the whelps of the lioness are scattered abroad.

12 Now a thing was secretly brought to me,

And mine ear received a whisper thereof.

13 In thoughts from the visions of the night,

When deep sleep falleth on men,

14 Fear came upon me, and trembling,

Which made all my bones to shake.

15 Then a spirit passed before my face;

The hair of my flesh stood up.

16 It stood still, but I could not discern the appearance thereof;

A form was before mine eyes:

There was silence, and I heard a voice, saying,

17 Shall mortal man be more just than God?

Shall a man be more pure than his Maker?

18 Behold, he putteth no trust in his servants;

And his angels he chargeth with folly:

19 How much more them that dwell in houses of clay,

Whose foundation is in the dust,

Who are crushed before the moth!

20 Betwixt morning and evening they are destroyed:

They perish for ever without any regarding it.

21 Is not their tent-cord plucked up within them?

They die, and that without wisdom.

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»