1 Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth?
Or canst thou mark when the hinds do calve?
2 Canst thou number the months that they fulfil?
Or knowest thou the time when they bring forth?
3 They bow themselves, they bring forth their young,
They cast out their pains.
4 Their young ones become strong, they grow up in the open field;
They go forth, and return not again.
5 Who hath sent out the wild ass free?
Or who hath loosed the bonds of the swift ass,
6 Whose home I have made the wilderness,
And the salt land his dwelling-place?
7 He scorneth the tumult of the city,
Neither heareth he the shoutings of the driver.
8 The range of the mountains is his pasture,
And he searcheth after every green thing.
9 Will the wild-ox be content to serve thee?
Or will he abide by thy crib?
10 Canst thou bind the wild-ox with his band in the furrow?
Or will he harrow the valleys after thee?
11 Wilt thou trust him, because his strength is great?
Or wilt thou leave to him thy labor?
12 Wilt thou confide in him, that he will bring home thy seed,
And gather the grain of thy threshing-floor?
13 The wings of the ostrich wave proudly;
But are they the pinions and plumage of love?
14 For she leaveth her eggs on the earth,
And warmeth them in the dust,
15 And forgetteth that the foot may crush them,
Or that the wild beast may trample them.
16 She dealeth hardly with her young ones, as if they were not hers:
Though her labor be in vain, she is without fear;
17 Because God hath deprived her of wisdom,
Neither hath he imparted to her understanding.
18 What time she lifteth up herself on high,
She scorneth the horse and his rider.
19 Hast thou given the horse his might?
Hast thou clothed his neck with the quivering mane?
20 Hast thou made him to leap as a locust?
The glory of his snorting is terrible.
21 He paweth in the valley, and rejoiceth in his strength:
He goeth out to meet the armed men.
22 He mocketh at fear, and is not dismayed;
Neither turneth he back from the sword.
23 The quiver rattleth against him,
The flashing spear and the javelin.
24 He swalloweth the ground with fierceness and rage;
Neither believeth he that it is the voice of the trumpet.
25 As oft as the trumpet soundeth he saith, Aha!
And he smelleth the battle afar off,
The thunder of the captains, and the shouting.
26 Is it by thy wisdom that the hawk soareth,
And stretcheth her wings toward the south?
27 Is it at thy command that the eagle mounteth up,
And maketh her nest on high?
28 On the cliff she dwelleth, and maketh her home,
Upon the point of the cliff, and the stronghold.
29 From thence she spieth out the prey;
Her eyes behold it afar off.
30 Her young ones also suck up blood:
And where the slain are, there is she.
1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).
34 Så svarade nu HERREN Job och sade:
35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36 Job svarade HERREN och sade:
37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.