1 For ye know yourselves, brethren, our entering in which {we had} to you, that it has not been in vain;

2 but, having suffered before and been insulted, even as ye know, in Philippi, we were bold in our God to speak unto you the glad tidings of God with much earnest striving.

3 For our exhortation {was} not of deceit, nor of uncleanness, nor in guile;

4 but even as we have been approved of God to have the glad tidings entrusted to us, so we speak; not as pleasing men, but God, who proves our hearts.

5 For we have not at any time been {among you} with flattering discourse, even as ye know, nor with a pretext for covetousness, God {is} witness;

6 nor seeking glory from men, neither from you nor from others, when we might have been a charge as Christ's apostles;

7 but have been gentle in the midst of you, as a nurse would cherish her own children.

8 Thus, yearning over you, we had found our delight in having imparted to you not only the glad tidings of God, but our own lives also, because ye had become beloved of us.

9 For ye remember, brethren, our labour and toil: working night and day, not to be chargeable to any one of you, we have preached to you the glad tidings of God.

10 *Ye* {are} witnesses, and God, how piously and righteously and blamelessly we have conducted ourselves with you that believe:

11 as ye know how, as a father his own children, we used to exhort each one of you, and comfort and testify,

12 that ye should walk worthy of God, who calls you to his own kingdom and glory.

13 And for this cause we also give thanks to God unceasingly that, having received {the} word of {the} report of God by us, ye accepted, not men's word, but, even as it is truly, God's word, which also works in you who believe.

14 For *ye*, brethren, have become imitators of the assemblies of God which are in Judaea in Christ Jesus; for *ye* also have suffered the same things of your own countrymen as also *they* of the Jews,

15 who have both slain the Lord Jesus and the prophets, and have driven us out by persecution, and do not please God, and {are} against all men,

16 forbidding us to speak to the nations that they may be saved, that they may fill up their sins always: but wrath has come upon them to the uttermost.

17 But we, brethren, having been bereaved of you and separated for a little moment in person, not in heart, have used more abundant diligence to see your face with much desire;

18 wherefore we have desired to come to you, even I Paul, both once and twice, and Satan has hindered us.

19 For what {is} our hope, or joy, or crown of boasting? {are} not *ye* also before our Lord Jesus at his coming?

20 for ye are our glory and joy.

1 I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi begynte vårt arbete hos eder.

2 Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.

3 Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek;

4 utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom som prövar våra hjärtan.

5 Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning -- Gud är vårt vittne.

6 Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller av andra,

7 fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina späda barn.

8 I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra liv för eder, ty I haden blivit oss kära.

9 I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga.

10 I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron.

11 Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, såsom en fader sina barn,

12 och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.

13 Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt i eder som tron.

14 I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av judarna --

15 av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor,

16 i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

17 Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder -- visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se edra ansikten och känt stor åstundan därefter.

18 Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.

19 Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?

20 Ja, I ären vår ära och vår glädje.