1 I am the man that hath seen affliction by the rod of his wrath.
2 Me hath he led, and brought into darkness, and not into light.
3 Surely against me hath he turned again and again his hand all the day.
4 My flesh and my skin hath he wasted away, he hath broken my bones.
5 He hath built against me, and encompassed {me} with gall and toil.
6 He hath made me to dwell in dark places as those that have been long dead.
7 He hath hedged me about that I cannot get out: he hath made my chain heavy.
8 Even when I cry and shout, he shutteth out my prayer.
9 He hath inclosed my ways with hewn stone, he hath made my paths crooked.
10 He is unto me {as} a bear lying in wait, a lion in secret places.
11 He hath turned aside my ways, and pulled me in pieces; he hath made me desolate.
12 He hath bent his bow, and set me as a mark for the arrow.
13 He hath caused the arrows of his quiver to enter into my reins.
14 I am become a derision to all my people; their song all the day.
15 He hath sated me with bitterness, he hath made me drunk with wormwood.
16 He hath also broken my teeth with gravel stones, he hath covered me with ashes.
17 And thou hast removed my soul far off from peace: I have forgotten prosperity.
18 And I said, My strength is perished, and my hope in Jehovah.
19 Remember thou mine affliction and my wandering, the wormwood and the gall.
20 My soul hath {them} constantly in remembrance, and is humbled in me.
21 -This I recall to heart, therefore have I hope.
22 It is of Jehovah's loving-kindness we are not consumed, because his compassions fail not;
23 they are new every morning: great is thy faithfulness.
24 Jehovah is my portion, saith my soul; therefore will I hope in him.
25 Jehovah is good unto them that wait for him, to the soul {that} seeketh him.
26 It is good that one should both wait, and that in silence, for the salvation of Jehovah.
27 It is good for a man that he bear the yoke in his youth:
28 He sitteth solitary and keepeth silence, because he hath laid it upon him;
29 he putteth his mouth in the dust, if so be there may be hope;
30 he giveth his cheek to him that smiteth him; he is filled full with reproach.
31 For the Lord will not cast off for ever;
32 but if he have caused grief, he will have compassion according to the multitude of his loving-kindnesses:
33 for he doth not willingly afflict or grieve the children of men.
34 To crush under foot all the prisoners of the earth,
35 to turn aside the right of a man before the face of the Most High,
36 to wrong a man in his cause, -will not the Lord see it?
37 Who is he that saith, and there cometh to pass, what the Lord hath not commanded?
38 Out of the mouth of the Most High doth not there proceed evil and good?
39 Wherefore doth a living man complain, a man for the punishment of his sins?
40 Let us search and try our ways, and turn again to Jehovah.
41 Let us lift up our heart with {our} hands unto *God in the heavens.
42 We have transgressed and have rebelled: thou hast not pardoned.
43 Thou hast covered thyself with anger, and pursued us; thou hast slain, thou hast not spared.
44 Thou hast covered thyself with a cloud, that prayer should not pass through.
45 Thou hast made us the offscouring and refuse in the midst of the peoples.
46 All our enemies have opened their mouth against us.
47 Fear and the pit are come upon us, devastation and ruin.
48 Mine eye runneth down with streams of water for the ruin of the daughter of my people.
49 Mine eye poureth down, and ceaseth not, without any intermission,
50 till Jehovah look down and behold from the heavens.
51 Mine eye affecteth my soul, because of all the daughters of my city.
52 They that are mine enemies without cause have chased me sore like a bird.
53 They have cut off my life in a pit, and cast a stone upon me.
54 Waters streamed over my head; I said, I am cut off.
55 I called upon thy name, Jehovah, out of the lowest pit.
56 Thou hast heard my voice: hide not thine ear at my sighing, at my cry.
57 Thou drewest near in the day that I called upon thee; thou saidst, Fear not.
58 Lord, thou hast pleaded the cause of my soul, thou hast redeemed my life.
59 Jehovah, thou hast seen my wrong: judge thou my cause.
60 Thou hast seen all their vengeance, all their imaginations against me.
61 Thou hast heard their reproach, O Jehovah, all their imaginations against me;
62 the lips of those that rise up against me and their meditation against me all the day.
63 Behold thou their sitting down and their rising up: I am their song.
64 Render unto them a recompence, O Jehovah, according to the work of their hands;
65 give them obduracy of heart, thy curse unto them;
66 pursue them in anger, and destroy them from under the heavens of Jehovah.
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.