1 Kanto de suprenirado. Multe oni afliktis min de post mia juneco, Diras Izrael,2 Multe oni afliktis min de post mia juneco, Sed oni min ne pereigis.3 Sur mia dorso plugis plugistoj, Faris siajn sulkojn longaj.4 La Eternulo estas justa; Li dishakis la ŝnurojn de la malvirtuloj.5 Hontiĝu kaj turniĝu malantaŭen Ĉiuj malamantoj de Cion.6 Ili estu kiel tegmenta herbo, Kiu forvelkas, antaŭ ol oni ĝin elŝiris;7 Per kiu ne plenigas rikoltanto sian manon Nek garbiganto sian baskon.8 Kaj la preterirantoj ne diros: Beno de la Eternulo estu al vi, Ni benas vin per la nomo de la Eternulo.

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»