1 Venite, cantiamo con giubilo all’Eterno, mandiamo grida di gioia alla ròcca della nostra salvezza!2 Presentiamoci a lui con lodi, celebriamolo con salmi!3 Poiché l’Eterno è un Dio grande, e un gran Re sopra tutti gli dèi.4 Nelle sue mani stanno le profondità della terra, e le altezze de’ monti son sue.5 Suo è il mare, perch’egli l’ha fatto, e le sue mani han formato la terra asciutta.6 Venite, adoriamo e inchiniamoci, inginocchiamoci davanti all’Eterno che ci ha fatti!7 Poich’egli è il nostro Dio, e noi siamo il popolo ch’egli pasce, e il gregge che la sua mano conduce.8 Oggi, se udite la sua voce, non indurate il vostro cuore come a Meriba, come nel giorno di Massa nel deserto,9 quando i vostri padri mi tentarono, mi provarono e videro l’opera mia.10 Quarant’anni ebbi in disgusto quella generazione, e dissi: E’ un popolo sviato di cuore, e non han conosciuto le mie vie.11 Perciò giurai nell’ira mia: Non entreranno nel mio riposo!

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»