Neemias 4

Les travaux poursuivis, malgré les obstacles que suscitent les ennemis des Juifs

1 Lorsque Sanballat apprit que nous rebâtissions la muraille, il fut en colère et très irrité. 2 Il se moqua des Juifs, et dit devant ses frères et devant les soldats de Samarie: A quoi travaillent ces Juifs impuissants? Les laissera-t-on faire? Sacrifieront-ils? Vont-ils achever? Redonneront-ils vie à des pierres ensevelies sous des monceaux de poussière et consumées par le feu? 3 Tobija, l’Ammonite, était à côté de lui, et il dit: Qu’ils bâtissent seulement! Si un renard s’élance, il renversera leur muraille de pierres! 4 Écoute, ô notre Dieu, comme nous sommes méprisés! Fais retomber leurs insultes sur leur tête, et livre-les au pillage sur une terre où ils soient captifs. 5 Ne pardonne pas leur iniquité, et que leur péché ne soit pas effacé de devant toi; car ils ont offensé ceux qui bâtissent. 6 Nous rebâtîmes la muraille, qui fut partout achevée jusqu’à la moitié de sa hauteur. Et le peuple prit à cœur ce travail. 7 Mais Sanballat, Tobija, les Arabes, les Ammonites et les Asdodiens, furent très irrités en apprenant que la réparation des murs avançait et que les brèches commençaient à se fermer. 8 Ils se liguèrent tous ensemble pour venir attaquer Jérusalem et lui causer du dommage. 9 Nous priâmes notre Dieu, et nous établîmes une garde jour et nuit pour nous défendre contre leurs attaques. 10 Cependant Juda disait: Les forces manquent à ceux qui portent les fardeaux, et les décombres sont considérables; nous ne pourrons pas bâtir la muraille. 11 Et nos ennemis disaient: Ils ne sauront et ne verront rien jusqu’à ce que nous arrivions au milieu d’eux; nous les tuerons, et nous ferons ainsi cesser l’ouvrage. 12 Or les Juifs qui habitaient près d’eux vinrent dix fois nous avertir, de tous les lieux d’où ils se rendaient vers nous. 13 C’est pourquoi je plaçai, dans les enfoncements derrière la muraille et sur des terrains secs, le peuple par familles, tous avec leurs épées, leurs lances et leurs arcs. 14 Je regardai, et m’étant levé, je dis aux grands, aux magistrats, et au reste du peuple: *No 14:9.De 1:21;20:3.Ne les craignez pas! Souvenez-vous du Seigneur, grand et redoutable, et combattez pour vos frères, pour vos fils et vos filles, pour vos femmes et pour vos maisons! 15 Lorsque nos ennemis apprirent que nous étions avertis, Dieu anéantit leur projet, et nous retournâmes tous à la muraille, chacun à son ouvrage. 16 Depuis ce jour, la moitié de mes serviteurs travaillaient, et l’autre moitié était armée de lances, de boucliers, d’arcs et de cuirasses. Les chefs étaient derrière toute la maison de Juda. 17 Ceux qui bâtissaient la muraille, et ceux qui portaient ou chargeaient les fardeaux, travaillaient d’une main et tenaient une arme de l’autre; 18 chacun d’eux, en travaillant, avait son épée ceinte autour des reins. Celui qui sonnait de la trompette se tenait près de moi. 19 Je dis aux grands, aux magistrats, et au reste du peuple: L’ouvrage est considérable et étendu, et nous sommes dispersés sur la muraille, éloignés les uns des autres. 20 Au son de la trompette, rassemblez-vous auprès de nous, vers le lieu d’où vous l’entendrez; *Ex 14:25.De 1:3;28:7.notre Dieu combattra pour nous. 21 C’est ainsi que nous poursuivions l’ouvrage, la moitié d’entre nous la lance à la main depuis le lever de l’aurore jusqu’à l’apparition des étoiles. 22 Dans ce même temps, je dis encore au peuple: Que chacun passe la nuit dans Jérusalem avec son serviteur; faisons la garde pendant la nuit, et travaillons pendant le jour. 23 Et nous ne quittions point nos vêtements, ni moi, ni mes frères, ni mes serviteurs, ni les hommes de garde qui me suivaient; chacun n’avait que ses armes et de l’eau.

Svårigheter vid bygget

1 *Neh 2:19. När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna 2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna*4:2de brända stenarnaKalksten som bränns försvagas och spricker. i grushögarna?" 3 Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: "Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den."

4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. 5 Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat.

7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. 8 De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. 9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

10 Men Juda sade:

"Bärarnas kraft är slut,

mycket grus är kvar.

Vi orkar inte mer

att bygga denna mur."

11 Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" 12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. 13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. 14 *4 Mos 14:9, 5 Mos 1:21, 20:3f. Sedan jag inspekterat allt steg jag upp och sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: "Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar.

Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. 18 De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade.

Bredvid mig stod en basunblåsare. 19 Jag sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: "Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. 20 *2 Mos 14:14, 25, 5 Mos 1:30, 3:22. Där ni hör basunen ljuda, dit ska ni samlas till oss. Vår Gud ska kämpa för oss!"

21 Så fortsatte vi arbetet medan hälften vaktade med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna kom fram. 22 Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." 23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Var och en bar sitt vapen samt vatten*4:23samt vattenGrundtexten svårtolkad. Annan översättning: "till vattnet" (även när man drack)..