1 Or, quelques personnes venues de Judée, enseignaient les frères, en disant: Si vous n'êtes circoncis selon l'usage de Moïse, vous ne pouvez être sauvés.

2 Une grande contestation et une dispute s'étant donc élevée entre Paul et Barnabas et eux, il fut résolu que Paul et Barnabas, et quelques-uns d'entre eux, monteraient à Jérusalem, auprès des apôtres et des anciens, pour traiter cette question.

3 Étant donc envoyés par l'Église, ils traversèrent la Phénicie et la Samarie, racontant la conversion des Gentils; et ils donnèrent une grande joie à tous les frères.

4 Et étant arrivés à Jérusalem, ils furent reçus par l'Église, et les apôtres et les anciens, et ils racontèrent toutes les choses que Dieu avait faites par eux.

5 Mais quelques-uns de la secte des Pharisiens, qui avaient cru, se levèrent, en disant qu'il fallait circoncire les Gentils, et leur ordonner de garder la loi de Moïse.

6 Alors, les apôtres et les anciens s'assemblèrent pour examiner cette affaire.

7 Et comme il y avait une grande dispute, Pierre se leva, et leur dit: Hommes frères, vous savez qu'il y a longtemps que Dieu m'a choisi d'entre nous, afin que les Gentils entendissent de ma bouche la parole de l'Évangile, et qu'ils crussent.

8 Et Dieu, qui connaît les cours, leur a rendu témoignage en leur donnant le Saint-Esprit aussi bien qu'à nous;

9 Et il n'a point fait de différence entre nous et eux, ayant purifié leurs cours par la foi.

10 Maintenant donc, pourquoi tentez-vous Dieu, en imposant aux disciples un joug que ni nos pères ni nous n'avons eu la force de porter?

11 Mais nous croyons que nous serons sauvés par la grâce du Seigneur Jésus-Christ, de même qu'eux.

12 Alors toute l'assemblée se tut, et ils écoutaient Barnabas et Paul, qui racontaient quels miracles et quelles merveilles Dieu avait faits par eux, parmi les Gentils.

13 Et après qu'ils eurent cessé de parler, Jacques prit la parole, et dit: Hommes frères, écoutez-moi.

14 Simon a raconté comment Dieu a commencé de choisir parmi les Gentils un peuple consacré à son nom;

15 Et avec cela s'accordent les paroles des prophètes, selon qu'il est écrit:

16 Après cela, je reviendrai, et je rebâtirai le tabernacle de David, qui est tombé; et je réparerai ses ruines, et je le redresserai;

17 Afin que le reste des hommes, et toutes les nations sur lesquelles mon nom est invoqué, cherchent le Seigneur; ainsi dit le Seigneur, qui a fait toutes ces choses.

18 Toutes les ouvres de Dieu lui sont connues de toute éternité.

19 C'est pourquoi j'estime qu'il ne faut point inquiéter ceux des Gentils qui se convertissent à Dieu;

20 Mais leur écrire de s'abstenir des souillures des idoles, de la fornication, des animaux étouffés et du sang.

21 Car depuis plusieurs siècles, il y a dans chaque ville, des gens qui prêchent Moïse dans les synagogues, où on le lit tous les jours de sabbat.

22 Alors, les apôtres et les anciens avec toute l'Église jugèrent à propos d'envoyer à Antioche des hommes choisis parmi eux, avec Paul et Barnabas, savoir, Jude, surnommé Barsabas, et Silas, hommes considérés parmi les frères;

23 En écrivant ceci par leur intermédiaire: Les apôtres, les anciens et les frères, à nos frères d'Antioche, de Syrie et de Cilicie, d'entre les Gentils, salut.

24 Comme nous avons appris que quelques personnes venues de chez nous, vous ont troublés par leurs discours, et ébranlent vos âmes, en disant qu'il faut être circoncis et garder la loi; ce que nous ne leur avons point ordonné;

25 Il nous a paru bon, d'un commun accord, de vous envoyer des hommes choisis, avec nos bien-aimés Barnabas et Paul,

26 Hommes qui ont exposé leur vie pour le nom de notre Seigneur Jésus-Christ.

27 Nous vous envoyons donc Jude et Silas, qui vous annonceront de bouche les mêmes choses.

28 Car il a paru bon au Saint-Esprit et à nous, de ne point vous imposer d'autres charges que les nécessaires;

29 Savoir, que vous vous absteniez de ce qui a été sacrifié aux idoles, du sang, des animaux étouffés, et de la fornication; desquelles choses vous ferez bien de vous garder. Adieu.

30 Ayant donc été envoyés, ils vinrent à Antioche; et ayant assemblé la multitude, ils remirent la lettre.

31 L'ayant lue, ils se réjouirent de cette exhortation.

32 Et Jude et Silas, qui étaient eux-mêmes prophètes, exhortèrent et fortifièrent les frères par plusieurs discours.

33 Et après avoir séjourné là quelque temps, ils furent renvoyés en paix par les frères vers les apôtres.

34 Toutefois, Silas jugea à propos de rester.

35 Mais Paul et Barnabas demeurèrent à Antioche, enseignant et annonçant avec plusieurs autres la bonne nouvelle de la parole du Seigneur.

36 Quelques jours après, Paul dit à Barnabas: Retournons visiter nos frères, dans toutes les villes où nous avons annoncé la parole du Seigneur, pour voir en quel état ils sont.

37 Et Barnabas voulait prendre avec lui Jean, surnommé Marc.

38 Mais il ne semblait pas raisonnable à Paul de prendre avec eux celui qui les avait abandonnés en Pamphylie, et qui ne les avait pas accompagnés dans l'ouvre.

39 Il y eut donc une contestation, en sorte qu'ils se séparèrent l'un de l'autre, et que Barnabas, prenant Marc avec lui, s'embarqua pour l'île de Cypre.

40 Mais Paul, ayant choisi Silas, partit après avoir été recommandé à la grâce de Dieu par les frères;

41 Et il traversa la Syrie et la Cilicie, fortifiant les Églises.

1 Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så: »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.»

2 Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.

3 Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.

4 När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru stora ting Gud hade gjort med dem.

5 Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro, stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att hålla Moses' lag.

6 Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak.

7 Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och sade till dem: »Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna skulle få höra evangelii ord och komma till tro.

8 Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd, därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige Ande.

9 Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hjärtan.

10 Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?

11 Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva frälsta, vi likaväl som de.»

12 Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.

13 När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade: »Mina bröder, hören mig.

14 Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.

15 Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är skrivet:

16 'Därefter skall jag komma tillbaka och åter bygga upp Davids förfallna hydda; ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,

17 för att ock övriga människor skola söka Herren, alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn. Så säger Herren, han som skall göra detta,

18 såsom han ock har vetat det förut av evighet.'

19 Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava varit hedningar, men omvänt sig till Gud,

20 utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod.

21 Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju var sabbat föreläses i synagogorna.»

22 Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro ledande män.

23 Och man översände genom dem följande skrivelse: »Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

24 Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan att de hava haft något uppdrag av oss,

25 så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus, våra älskade bröder,

26 vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns skull.

27 Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kungöra detsamma för eder.

28 Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter:

29 att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren väl.»

30 De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.

31 Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det hugnesamma budskapet.

32 Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.

33 Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.

34

35 Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från Herren.

36 Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»

37 Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock kallades Markus.

38 Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras arbete.

39 Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra; och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.

40 Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad

41 och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna.