1 Cependant Saul, respirant encore la menace et le meurtre contre les disciples du Seigneur, s'adressa au souverain sacrificateur,

2 Et lui demanda des lettres pour les synagogues de Damas, afin que s'il trouvait quelques personnes de cette doctrine, hommes ou femmes, il les amenât liés à Jérusalem.

3 Et comme il était en chemin, et qu'il approchait de Damas, tout d'un coup, une lumière venant du ciel resplendit comme un éclair autour de lui.

4 Et étant tombé à terre, il entendit une voix qui lui dit: Saul, Saul, pourquoi me persécutes-tu?

5 Et il répondit: Qui es-tu, Seigneur? Et le Seigneur lui dit: Je suis Jésus que tu persécutes; il te serait dur de regimber contre les aiguillons.

6 Alors, tout tremblant et effrayé, il dit: Seigneur, que veux-tu que je fasse? Et le Seigneur lui dit: Lève-toi, et entre dans la ville et là on te dira ce que tu dois faire.

7 Or, les hommes qui faisaient le voyage avec lui s'arrêtèrent tout interdits, entendant bien la voix, mais ne voyant personne.

8 Et Saul se leva de terre, et ayant ouvert les yeux, il ne voyait personne, de sorte qu'ils le conduisirent par la main, et le menèrent à Damas.

9 Et il fut trois jours, sans voir, et sans manger ni boire.

10 Or il y avait à Damas un disciple, nommé Ananias. Le Seigneur lui dit dans une vision: Ananias! Et il répondit: Me voici, Seigneur.

11 Et le Seigneur lui dit: Lève-toi, et va dans la rue qu'on appelle la Droite, et demande dans la maison de Judas un nommé Saul, de Tarse; car voici il prie.

12 Et dans une vision il a vu un homme, nommé Ananias, qui est entré, et qui lui a imposé les mains, afin qu'il recouvre la vue.

13 Mais Ananias répondit: Seigneur, j'ai appris de plusieurs combien cet homme a fait de mal à tes Saints à Jérusalem.

14 Et il a ici le pouvoir, de la part des principaux sacrificateurs, de lier tous ceux qui invoquent ton nom.

15 Mais le Seigneur lui dit: Va; car cet homme est un instrument que j'ai choisi, pour porter mon nom devant les Gentils, devant les rois, et devant les enfants d'Israël;

16 Et je lui montrerai combien il doit souffrir pour mon nom.

17 Ananias sortit donc, et étant entré dans la maison, il imposa les mains à Saul, et lui dit: Saul, mon frère, le Seigneur Jésus, qui t'est apparu dans le chemin par où tu venais, m'a envoyé pour que tu recouvres la vue, et que tu sois rempli du Saint-Esprit.

18 Et aussitôt il tomba de ses yeux comme des écailles, et à l'instant, il recouvra la vue; puis il se leva, et fut baptisé.

19 Et ayant mangé, il reprit ses forces. Et il fut quelques jours avec les disciples à Damas.

20 Et il prêcha aussitôt dans les synagogues, que Jésus était le Fils de Dieu.

21 Et tous ceux qui l'entendaient étaient hors d'eux-mêmes et disaient: N'est-ce pas celui qui persécutait à Jérusalem ceux qui invoquent ce nom, et qui était venu ici exprès pour les emmener liés, aux principaux sacrificateurs

22 Et Saul se fortifiait de plus en plus, et il confondait les Juifs qui habitaient à Damas, démontrant que Jésus était le Christ.

23 Quelque temps après, les Juifs délibérèrent de faire mourir Saul.

24 Mais il fut averti de leur complot. Or, ils gardaient les portes nuit et jour, pour le tuer.

25 Mais les disciples, le prenant de nuit, le descendirent par la muraille, dans une corbeille.

26 Et quand Saul fut arrivé à Jérusalem, il tâchait de se joindre aux disciples; mais tous le craignaient, ne croyant pas qu'il fût un disciple.

27 Alors Barnabas le prit et le mena aux apôtres, et leur raconta comment le Seigneur lui était apparu sur le chemin et lui avait parlé; et comment il avait parlé ouvertement à Damas au nom de Jésus.

28 Dès lors il allait et venait avec eux à Jérusalem, et parlait ouvertement au nom du Seigneur Jésus;

29 Il parlait et disputait avec les Hellénistes; mais ceux-ci cherchaient à lui ôter la vie.

30 Les frères l'ayant su, l'emmenèrent à Césarée, et l'envoyèrent à Tarse.

31 Cependant, les Églises étaient en paix dans toute la Judée, la Galilée et la Samarie, étant édifiées et marchant dans la crainte du Seigneur; et elles se multipliaient par le secours du Saint-Esprit.

32 Il arriva, comme Pierre les visitait toutes, qu'il descendit aussi vers les Saints qui demeuraient à Lydda.

33 Et il y trouva un homme, nommé Énée, couché sur un lit depuis huit ans, et paralytique.

34 Et Pierre lui dit: Énée, Jésus, le Christ, te guérit; lève-toi, et arrange ton lit. Et aussitôt il se leva.

35 Et tous ceux qui demeuraient à Lydda et à Saron, le virent, et ils se convertirent au Seigneur.

36 Il y avait à Joppe une femme disciple, nommée Tabitha, c'est-à-dire, en grec, Dorcas (Gazelle). Elle faisait beaucoup de bonnes ouvres et d'aumônes.

37 Elle tomba malade en ce temps-là, et mourut. Et après qu'on l'eut lavée, on la mit dans une chambre haute.

38 Et comme Lydda est près de Joppe, les disciples ayant appris que Pierre y était, envoyèrent vers lui deux hommes, pour le prier de venir chez eux sans tarder.

39 Pierre, s'étant levé, alla avec eux. Et lorsqu'il fut arrivé, ils le menèrent à la chambre haute; et toutes les veuves s'approchèrent de lui, en pleurant, et en lui montrant combien Dorcas faisait de robes et de manteaux, lorsqu'elle était avec elles.

40 Et Pierre, faisant sortir tout le monde, se mit à genoux et pria, puis se tournant vers le corps, il dit: Tabitha, lève-toi. Et elle ouvrit les yeux, et ayant vu Pierre, elle s'assit.

41 Et Pierre lui donnant la main, la leva, et, ayant appelé les Saints et les veuves, la leur présenta vivante.

42 Cela fut connu de tout Joppe; et plusieurs crurent au Seigneur.

43 Et Pierre demeura plusieurs jours à Joppe, chez un certain Simon, corroyeur.

1 Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen

2 och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på »den vägen», vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

3 Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.

4 Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»

5 Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus, den som du förföljer.

6 Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.»

7 Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.

8 Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus.

9 Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.

10 Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag, Herre.»

11 Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.

12 Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»

13 Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.

14 Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»

15 Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn;

16 och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt namns skull.»

17 Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.»

18 Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.

19 Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt. Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus.

20 Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son.

21 Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade: »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

22 Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias.

23 När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja honom ur vägen;

24 men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid stadsportarna både dag och natt,

25 togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

26 När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge.

27 Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn.

28 Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn;

29 och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de gjorde försök att röja honom ur vägen.

30 När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus.

31 Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

32 Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.

33 Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade legat till sängs; han var nämligen lam.

34 Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.

35 Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de omvände sig till Herren.

36 I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder detsamma som Dorkas). Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen.

37 Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.

38 Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan dröjsmål komma till dem.

39 Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit, förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.

40 Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp.

41 Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande framför den.

42 Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på Herren.

43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid namn Simon. senare ett grekiskt.