1 Mais comme Pierre et Jean parlaient au peuple, les sacrificateurs, le capitaine du temple et les sadducéens vinrent vers eux,

2 Étant fort en peine, et de ce qu'ils enseignaient le peuple, et de ce qu'ils annonçaient la résurrection des morts en Jésus.

3 Et ils mirent les mains sur eux, et les jetèrent en prison jusqu'au lendemain, parce qu'il était déjà tard.

4 Mais plusieurs de ceux qui avaient entendu la parole, crurent, et le nombre des hommes fut d'environ cinq mille.

5 Mais il arriva, le lendemain, que les chefs du peuple, les anciens et les scribes s'assemblèrent à Jérusalem,

6 Avec Anne, le souverain sacrificateur, Caïphe, Jean, Alexandre et tous ceux qui étaient de race sacerdotale;

7 Et ayant fait comparaître les apôtres au milieu d'eux, ils leur dirent: Par quel pouvoir, ou au nom de qui avez-vous fait ceci?

8 Alors Pierre rempli du Saint-Esprit, leur dit: Chefs du peuple, et anciens d'Israël,

9 Puisque nous sommes aujourd'hui recherchés pour avoir fait du bien à un homme impotent, et afin de savoir par qui il a été guéri;

10 Sachez, vous tous, et tout le peuple d'Israël, que c'est au nom de Jésus-Christ de Nazareth, que vous avez crucifié et que Dieu a ressuscité des morts; c'est par lui que cet homme se présente guéri devant vous.

11 Ce Jésus est la pierre, qui a été rejetée par vous qui bâtissez, qui a été faite la principale pierre de l'angle.

12 Et il n'y a de salut en aucun autre; car sous le ciel il n'y a pas un autre nom, qui ait été donné aux hommes, par lequel nous devions être sauvés.

13 Voyant la hardiesse de Pierre et de Jean, et sachant que c'étaient des hommes sans lettres et du commun peuple, ils étaient dans l'étonnement, et ils reconnaissaient qu'ils avaient été avec Jésus.

14 Et voyant que l'homme qui avait été guéri, était présent avec eux, ils n'avaient rien à opposer.

15 Alors leur ayant commandé de sortir du Sanhédrin, ils délibérèrent entre eux,

16 Disant: Que ferons-nous à ces hommes? car c'est une chose connue de tous les habitants de Jérusalem, qu'ils ont fait un miracle évident, et nous ne pouvons pas le nier.

17 Mais afin que cela ne se répande pas davantage parmi le peuple, défendons-leur, avec de grandes menaces, de parler à qui que ce soit en ce nom-là.

18 Et les ayant rappelés, ils leur défendirent absolument de parler, et d'enseigner au nom de Jésus.

19 Mais Pierre et Jean leur répondirent: Jugez s'il est juste devant Dieu, de vous obéir plutôt qu'à Dieu.

20 Car pour nous, nous ne pouvons pas ne pas parler des choses que nous avons vues et entendues.

21 Ils les renvoyèrent donc avec de grandes menaces, ne trouvant pas le moyen de les punir, à cause du peuple; parce que tous glorifiaient Dieu de ce qui était arrivé.

22 Car l'homme sur qui cette miraculeuse guérison avait été faite, avait plus de quarante ans.

23 Après qu'on les eut relâchés, ils vinrent vers les leurs, et racontèrent tout ce que les principaux sacrificateurs et les anciens leur avaient dit.

24 Eux l'ayant entendu, élevèrent d'un commun accord leur voix à Dieu, et dirent: Seigneur, tu es le Dieu qui as fait le ciel, la terre, et la mer, et toutes les choses qui y sont;

25 Et qui as dit par la bouche de David ton serviteur: Pourquoi les nations sont-elles en rumeur, et pourquoi les peuples projettent-ils des choses vaines?

26 Les rois de la terre se sont levés, et les princes se sont assemblés contre le Seigneur et contre son Oint.

27 En effet, Hérode et Ponce-Pilate, avec les Gentils et le peuple d'Israël, se sont assemblés contre ton saint Fils Jésus, que tu as oint,

28 Pour faire toutes les choses que ta main et ton conseil avaient décidé d'avance devoir être faites.

29 Et maintenant, Seigneur, considère leurs menaces, et donne à tes serviteurs d'annoncer ta parole avec une pleine hardiesse;

30 En étendant ta main, afin qu'il se fasse des guérisons, des miracles et des merveilles par le nom de ton saint Fils Jésus.

31 Lorsqu'ils eurent prié, le lieu où ils étaient assemblés trembla; et ils furent tous remplis du Saint-Esprit, et ils annonçaient la Parole de Dieu avec hardiesse.

32 Or, la multitude de ceux qui avaient cru n'était qu'un cœur et qu'une âme; et personne ne disait que rien de ce qu'il possédait fût à lui; mais toutes choses étaient communes entre eux.

33 Et les apôtres rendaient témoignage, avec beaucoup de force, de la résurrection du Seigneur Jésus; et une grande grâce était sur eux tous.

34 Car il n'y avait aucun indigent parmi eux; parce que tous ceux qui possédaient des terres ou des maisons, les vendaient, et apportaient le prix de ce qu'ils avaient vendu.

35 Ils le mettaient aux pieds des apôtres; et on le distribuait à chacun selon qu'il en avait besoin.

36 Ainsi Joses, surnommé par les apôtres Barnabas, c'est-à-dire, fils de consolation, Lévite et originaire de Cypre,

37 Ayant un champ, le vendit, et en apporta le prix, et le mit aux pieds des apôtres.

1 Medan de ännu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem.

2 Ty det förtröt dem att du undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.

3 Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton.

4 Men många av dem som hade hört vad som hade talats kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.

5 Dagen därefter församlade sig deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem;

6 där voro då ock Hannas, översteprästen, och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som voro av översteprästerlig släkt.

7 Och de läto föra fram dem inför sig och frågade dem: »Av vilken makt eller i genom vilket namn haven I gjort detta?»

8 Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande: »I folkets rådsherrar och äldste,

9 eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas varigenom denne har blivit botad,

10 så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda -- att det är genom det namnet som denne man står inför eder frisk och färdig.

11 Han är 'den stenen som av byggningsmännen' -- av eder själva -- 'aktades för intet, men som har blivit en hörnsten'.

12 Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.»

13 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus.

14 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot.

15 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan överlade de med varandra

16 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.

17 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.»

18 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn.

19 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I själva döma;

20 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört.»

21 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa dem.

22 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen över fyrtio år gammal.

23 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem.

24 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade: »Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är.

25 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet?

26 Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.'

27 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar;

28 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske.

29 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord,

30 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.»

31 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet.

32 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt.

33 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.

34 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda

35 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde.

36 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder förmanaren), en levit som var bördig från Cypern,

37 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna och lade dem för apostlarnas fötter.