1 Et l'Éternel parla à Moïse, en disant:
2 Parle aux enfants d'Israël; et qu'ils retournent et campent devant Pi-Hahiroth, entre Migdol et la mer, devant Baal-Tsephon; vous camperez vis-à-vis de ce lieu, près de la mer.
3 Et Pharaon dira des enfants d'Israël: Ils sont égarés dans le pays; le désert les a enfermés.
4 Et j'endurcirai le cœur de Pharaon, et il les poursuivra; mais je serai glorifié en Pharaon et dans toute son armée, et les Égyptiens sauront que je suis l'Éternel. Et ils firent ainsi.
5 Or, on rapporta au roi d'Égypte que le peuple s'était enfui. Et le cœur de Pharaon et de ses serviteurs fut changé à l'égard du peuple, et ils dirent: Qu'est-ce que nous avons fait, que nous ayons laissé aller Israël, en sorte qu'il ne nous serve plus?
6 Alors il attela son char et il prit son peuple avec lui.
7 Il prit six cents chars d'élite et tous les chars d'Égypte, et des combattants sur chacun d'eux.
8 Et l'Éternel endurcit le cœur de Pharaon, roi d'Égypte, et il poursuivit les enfants d'Israël. Or les enfants d'Israël étaient sortis à main levée.
9 Les Égyptiens les poursuivirent; et tous les chevaux des chars de Pharaon, ses cavaliers et son armée les atteignirent, comme ils étaient campés près de la mer, près de Pi-Hahiroth, vis-à-vis de Baal-Tsephon.
10 Et comme Pharaon approchait, les enfants d'Israël levèrent les yeux, et voici, les Égyptiens marchaient après eux. Alors les enfants d'Israël eurent une fort grande peur, et crièrent à l'Éternel.
11 Et ils dirent à Moïse: Est-ce qu'il n'y avait pas de tombeaux en Égypte, que tu nous aies emmenés pour mourir au désert? Qu'est-ce que tu nous a fait, de nous faire sortir d'Égypte?
12 N'est-ce pas ce que nous te disions en Égypte: Laisse-nous servir les Égyptiens; car il nous vaut mieux servir les Égyptiens, que de mourir au désert?
13 Et Moïse dit au peuple: Ne craignez point; tenez-vous là, et voyez la délivrance de l'Éternel, qu'il vous accordera aujourd'hui; car les Égyptiens que vous avez vus aujourd'hui, vous ne les reverrez jamais plus.
14 L'Éternel combattra pour vous, et vous, vous resterez tranquilles.
15 Et l'Éternel dit à Moïse: Pourquoi cries-tu à moi? Parle aux enfants d'Israël, et qu'ils marchent.
16 Et toi, élève ta verge, et étends ta main sur la mer, et fends-la; et que les enfants d'Israël entrent au milieu de la mer, à sec.
17 Et moi, voici, je vais endurcir le cœur des Égyptiens, et ils y entreront après eux; et je serai glorifié en Pharaon et en toute son armée, en ses chars et en ses cavaliers.
18 Et les Égyptiens sauront que je suis l'Éternel, quand je serai glorifié en Pharaon, en ses chars et en ses cavaliers.
19 Et l'ange de Dieu, qui allait devant le camp d'Israël, partit et alla derrière eux; et la colonne de nuée partit de devant eux, et se tint derrière eux;
20 Et elle vint entre le camp des Égyptiens et le camp d'Israël. Et elle fut d'un côté une nuée obscure; mais, de l'autre, elle éclairait la nuit; et ils ne s'approchèrent point les uns des autres de toute la nuit.
21 Or, Moïse étendit la main sur la mer, et l'Éternel refoula la mer, toute la nuit, par un fort vent d'Orient; et il mit la mer à sec, et les eaux se fendirent.
22 Et les enfants d'Israël entrèrent au milieu de la mer à sec; et les eaux leur formaient une muraille à leur droite et à leur gauche.
23 Et les Égyptiens les poursuivirent; et tous les chevaux de Pharaon, ses chars et ses cavaliers, entrèrent après eux au milieu de la mer.
24 Mais il arriva, sur la veille du matin, que l'Éternel, étant dans la colonne de feu et de nuée, regarda le camp des Égyptiens, et le mit en déroute.
25 Et il ôta les roues de leurs chars, et fit qu'on les menait pesamment. Alors les Égyptiens dirent: Fuyons de devant les Israélites, car l'Éternel combat pour eux contre les Égyptiens.
26 Et l'Éternel dit à Moïse: Étends ta main sur la mer, et les eaux retourneront sur les Égyptiens, sur leurs chars et sur leurs cavaliers.
27 Moïse étendit donc sa main sur la mer, et la mer retourna vers le matin dans son lit; et les Égyptiens s'enfuyant la rencontrèrent, et l'Éternel jeta les Égyptiens au milieu de la mer.
28 Les eaux retournèrent donc et couvrirent les chars et les cavaliers de toute l'armée de Pharaon, qui étaient entrés après les Israélites dans la mer; il n'en resta pas un seul.
29 Mais les enfants d'Israël marchèrent à sec au milieu de la mer; et les eaux leur formaient une muraille à leur droite et à leur gauche.
30 En ce jour-là l'Éternel délivra Israël de la main des Égyptiens; et Israël vit les Égyptiens morts, sur le rivage de la mer.
31 Ainsi Israël vit la grande puissance que l'Éternel avait déployée contre les Égyptiens; et le peuple craignit l'Éternel, et ils crurent en l'Éternel et en Moïse, son serviteur.
1 Och HERREN talade till Mose och sade:
2 »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
3 Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet och blivit instängda i öknen.
4 Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.» Och de gjorde så.
5 Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket, och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel, så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
6 Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
7 han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
8 Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta, så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med upplyft hand.
9 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
10 När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
11 Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
12 Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
13 Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
14 HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»
15 Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de draga vidare.
16 Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på torr mark.
17 Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare.
18 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»
19 Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem.
20 Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.
21 Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
22 Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
23 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
24 Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas här;
25 och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: »Låt oss fly för Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»
26 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.»
27 Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
28 Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en enda av dem kom undan.
29 Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
30 Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
31 Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och på hans tjänare Mose.