1 (06-2) Darius aber fand es für gut, hundertzwanzig Satrapen über das Reich zu setzen und sie im ganzen Reiche zu verteilen. 2 (06-3) Über diese aber setzte er drei Fürsten, von welchen Daniel einer war; diesen sollten jene Satrapen Rechenschaft ablegen, damit der König keinen Schaden erleide. 3 (06-4) Da sich nun dieser Daniel vor allen Fürsten und Satrapen auszeichnete, weil ein so vortrefflicher Geist in ihm war, so nahm sich der König vor, ihn über das ganze Reich zu setzen. 4 (06-5) Da suchten alsbald die Fürsten und Satrapen eine Anklage gegen Daniel zu finden auf Grund seiner Regierung; aber sie konnten keine Schuld noch irgend etwas Nachteiliges finden, weil er ganz treu und keine Vernachlässigung noch irgend ein Vergehen bei ihm zu finden war. 5 (06-6) Da sprachen jene Männer: Wir werden gegen diesen Daniel keinen Anklagegrund finden, es sei denn in seinem Gottesdienst! 6 (06-7) Darauf bestürmten jene Fürsten und Satrapen den König und sprachen: König Darius, lebe ewiglich! 7 (06-8) Sämtliche Fürsten des Königreichs, die Landpfleger und Satrapen, die Räte und Statthalter erachten es für ratsam, daß eine Verordnung aufgestellt und ein Verbot erlassen werde, wonach jeder, der innert dreißig Tagen irgend eine Bitte an irgend einen Gott oder Menschen richtet, außer an dich allein, o König, in den Löwenzwinger geworfen werden soll. 8 (06-9) Nun, o König, erlaß das Gebot und unterschreibe das Edikt, damit es unabänderlich sei wie das Gesetz der Meder und Perser, welches unwiderruflich ist. 9 (06-10) Daraufhin unterschrieb der König das Edikt und Verbot. 10 (06-11) Als nun Daniel erfuhr, daß das Edikt unterschrieben sei, ging er hinauf in sein Haus (er hatte aber in seinem Obergemach offene Fenster gen Jerusalem); und er fiel des Tages dreimal auf die Knie nieder, betete und dankte vor seinem Gott, ganz wie er vordem zu tun pflegte. 11 (06-12) Da stürmten jene Männer herein und fanden Daniel bittend und flehend vor seinem Gott. 12 (06-13) Alsbald erschienen sie vor dem König und brachten das königliche Verbot zur Sprache: Hast du nicht ein Verbot unterschrieben, wonach jeder, der innert dreißig Tagen von irgend einem Gott oder Menschen etwas erbitte, außer von dir allein, o König, in den Löwenzwinger geworfen werden soll? Der König antwortete und sprach: Die Sache steht fest nach dem Gesetz der Meder und Perser, welches unwiderruflich ist! 13 (06-14) Da antworteten sie und sprachen: Daniel, einer der gefangenen Juden, nimmt keine Rücksicht auf dich und achtet nicht auf das Verbot, das du unterzeichnet hast, sondern er verrichtet dreimal des Tages sein Gebet! 14 (06-15) Als der König solches vernahm, wurde er sehr betrübt, und er sann darüber nach, wie er den Daniel retten könnte, und gab sich Mühe bis zum Sonnenuntergang, ihn zu befreien. 15 (06-16) Da bestürmten jene Männer den König und sprachen: Wisse, o König, daß nach dem Gesetz der Meder und Perser jedes Verbot und Gebot, das der König bestätigt hat, unwiderruflich ist! 16 (06-17) Da befahl der König, daß man Daniel herbringe und in den Löwenzwinger werfe. Der König hob an und sprach zu Daniel: Dein Gott, dem du ohne Unterlaß dienst, der rette dich! 17 (06-18) Und man brachte einen Stein und legte ihn auf die Öffnung des Zwingers, und der König versah ihn mit seinem Siegel und mit dem Siegel seiner Gewaltigen, damit in der Sache Daniels nichts geändert werde. 18 (06-19) Dann zog sich der König in seinen Palast zurück, verbrachte die Nacht fastend, ließ keine Frauen zu sich führen, und der Schlaf floh ihn. 19 (06-20) Beim Anbruch der Morgenröte aber stand der König auf und begab sich eilends zum Löwenzwinger. 20 (06-21) Und als er sich dem Zwinger näherte, rief er Daniel mit kläglicher Stimme. Der König hob an und sprach zu Daniel: Daniel, du Knecht des lebendigen Gottes, hat dich dein Gott, dem du ohne Unterlaß dienst, auch von den Löwen zu retten vermocht? 21 (06-22) Da redete Daniel mit dem König und sprach: O König, lebe ewiglich! 22 (06-23) Mein Gott hat seinen Engel gesandt und der Löwen Rachen verschlossen, daß sie mir kein Leid zufügten, weil vor ihm meine Unschuld offenbar war und ich auch vor dir nichts Böses verübt habe! 23 (06-24) Da ward der König sehr froh und befahl, Daniel aus dem Zwinger heraufzuziehen. Als man aber Daniel aus dem Zwinger heraufgebracht hatte, fand sich kein Schaden an ihm; denn er hatte seinem Gott vertraut. 24 (06-25) Da ließ der König jene Männer herbeiholen, welche Daniel verklagt hatten. Die wurden samt ihren Söhnen und Weibern in den Löwenzwinger geworfen; und ehe sie noch den Boden des Zwingers berührten, bemächtigten sich ihrer die Löwen und zermalmten ihnen alle Gebeine. 25 (06-26) Darauf schrieb der König Darius an alle Völker, Stämme und Zungen, welche im ganzen Lande wohnten: «Euer Friede nehme zu! 26 (06-27) Es ist von mir ein Befehl erlassen worden, daß man im ganzen Bereich meiner Herrschaft sich vor dem Gott Daniels fürchten und scheuen soll; denn er ist der lebendige Gott, welcher ewig bleibt; und sein Königreich ist unvergänglich, und seine Herrschaft hat kein Ende. 27 (06-28) Er errettet und befreit, er tut Zeichen und Wunder am Himmel und auf Erden; er hat Daniel aus der Gewalt der Löwen errettet!» 28 (06-29) Und diesem Daniel ging es fortan gut unter der Regierung des Darius und unter derjenigen Kores`, des Persers.
1 I pai a Tariuha kia whakaritea ētahi ariki kotahi rau e rua tekau mō te kīngitanga, hei kāwana mō te kīngitanga katoa, 2 e toru hoki ngā rangatira nui mō ēnei, ā, ko Raniera tētahi o rātou; mā ngā ariki rā ngā kōrero e hōmai ki ēnei, kei hē ngā mea a te kīngi. 3 Kātahi ka whakanuia tēnei Raniera ki runga ake i ngā rangatira nui, i ngā ariki, nō te mea he pai rawa te wairua i roto i a ia, ā, i whakaaro te kīngi kia meinga ia hei rangatira mō te kīngitanga katoa.
4 Kātahi ngā rangatira nunui rātou ko ngā ariki ka rapu take mō Raniera i roto i ngā mea o te kīngitanga. Heoi, kīhai i kitea tētahi take, tētahi hē; he mahi pono hoki tāna, kāhore ōna kino, ōna hē.
5 Kātahi ka mea aua tāngata, "E kore e kitea e tātou he take mō tēnei Raniera, ki te kāhore e kitea he mea mōna i roto i te ture a tōna Atua."
6 Kātahi ēnei rangatira nunui rātou ko ngā ariki ka huihui ki te kīngi; ko tā rātou kōrero tēnei ki a ia, "E Kīngi Tariuha, kia ora tonu koe! 7 Kua kōrerorero ngā rangatira nunui katoa o te kīngitanga, ngā kāwana, ngā ariki, ngā kaiwhakatakoto whakaaro, ngā rangatira, kia whakatakotoria he tikanga kīngi, kia whakapūmautia he ture kaha, arā ki te īnoia he mea e tētahi ki tētahi atua, tangata rānei, ā, kia toru tekau rā anō ngā rā, he mea ehara i te īnoi ki a koe, e te kīngi, me maka ia ki te ana o ngā raiona. 8 Nā, māu e whakapūmau te ture, e te kīngi, whaitohungia hoki te mea i tuhituhia, kei puta kē, kia rite ai ki te ture a ngā Meri, a ngā Pahi, e kore nei e puta kē."
9 Mō reira whaitohungia ana e Kīngi Tariuha te mea i tuhituhia me te ture.
10 Nā, ka mōhio a Raniera ka oti taua mea i tuhituhia te whaitohu, haere ana ia ki tōna whare; nā, ko ōna matapihi tuwhera tonu ai i roto i tōna rūma ki te ritenga atu o Hiruhārama. E toru ngā tukunga o ōna turi i te rā, īnoi ana ia, whakawhetai ana ki te aroaro o tōna Atua, pērā ana me tāna i mua.
11 Kātahi ka huihui aua tāngata, ka kite i a Raniera e karakia ana, e īnoi ana ki te aroaro o tōna Atua. 12 Kātahi rātou ka whakatata, ā, ka kōrero i te ture a te kīngi ki te aroaro o te kīngi; "Kīhai ianei i whaitohungia e koe he ture, nā, ko ngā tāngata katoa e īnoi ana ki tētahi atua, tangata rānei, i ēnei rangi e toru tekau, he mea ehara i te īnoi ki a koe, e te kīngi, ka makā ki te ana raiona?"
Ka whakahoki te kīngi, ka mea, "He pono taua mea nā, e rite ana ki te ture a ngā Meri, a ngā Pahi, e kore nei e puta kē."
13 Kātahi rātou ka whakahoki, ka mea ki te aroaro o te kīngi, "Ko te Raniera rā, ko tērā o ngā tama o ngā whakarau o Hūrā, kāhore ōna mahara ki a koe, e te kīngi, ki te ture anō i whaitohungia e koe, heoi e toru āna īnoinga i te rā."
14 Ā, nō te rongonga o te kīngi ki ēnei kupu, kātahi ka nui tōna kino, ā, ka anga tōna ngākau ki a Raniera kia whakaorangia ia. Whai ana ia ki te whakaora i a ia ā tō noa te rā. 15 Kātahi ka huihui ngā tāngata nei ki te kīngi, ā, ka mea ki te kīngi, "Kia mōhio koe, e te kīngi, ko te ture tēnei a ngā Meri, a ngā Pahi, kia kaua e whakaputaia kētia tētahi ture, tikanga rānei, kua oti te whakapūmau e te kīngi."
16 Kātahi te kīngi ka whakahau, ā, kawea ana mai a Raniera, makā ana ki te ana raiona. I kōrero anō te kīngi, i mea ki a Raniera, "Ko tōu Atua e mahi tonu nā koe ki a ia, māna koe e whakaora."
17 Nā, ka maua mai he kōhatu, ka whakatakotoria ki te kūwaha o te ana; hīritia iho e te kīngi ki tāna ake hīri, ki te hīri anō a āna ariki; kei puta kē tētahi tikanga mō Raniera. 18 Kātahi te kīngi ka haere ki tōna whare, ā pau noa taua pō kīhai i kai, kīhai anō ngā mea whakatangi i kawea mai ki tōna aroaro; ā, tūrere atu ana tōna moe i a ia.
19 Kātahi te kīngi ka maranga i te atatū tonu, ā, hohoro tonu te haere ki te ana raiona. 20 Ā, nō tōna tatanga atu ki te ana, ki a Raniera, ka karanga ia, he reo tangi te reo; i kōrero te kīngi, i mea ki a Raniera, "E Raniera, e te pononga a te Atua ora, he kaha rānei tōu Atua e mahi tonu nā koe ki a ia, ki te whakaora i a koe kei mate i ngā raiona?"
21 Nā, ka mea a Raniera ki te kīngi, "E te kīngi, kia ora tonu koe! 22 Kua tukua mai e tōku Atua tāna anahera, ā, tūtakina ana e ia ngā māngai o ngā raiona, ā, kīhai rātou i pā ki ahau. Nō te mea kua kitea tōku kore hara i tōna aroaro; kāhore anō āku mahi hē i tōu aroaro, e te kīngi."
23 Nā, nui atu te koa o te kīngi, ā, whakahaua ana e ia kia tangohia ake a Raniera i roto i te ana. Nā, kua tangohia ake a Raniera i roto i te ana, kīhai rawa anō i kitea tētahi ahatanga ki a ia, nō te mea i whakapono ia ki tōna Atua.
24 Nā, ka whakahau te kīngi, ā, ka maua aua tāngata i whakapae rā ki a Raniera, ka makā ki te ana raiona, rātou, ā rātou tamariki, ā rātou wāhine, riro pū rātou i ngā raiona, ā, wāwāhia ana e rātou ō rātou wheua katoa i te mea kīanō i tatū noa ki raro o te ana.
25 Kātahi a Kīngi Tariuha ka tuhituhi ki ngā tāngata katoa, ki ngā iwi, ki ngā reo, e noho ana i te whenua katoa:
"Kia whakanuia te rangimārie ki a koutou.
26 "Tēnei ahau te whakatakoto tikanga nei; nā, i ngā kāwanatanga katoa o tōku kīngitanga, kia wiri ngā tāngata, kia wehi ki te aroaro o te Atua o Raniera.
"Ko ia hoki te Atua ora,
pūmau tonu ā ake ake.
E kore tōna kīngitanga e ngaro,
tōna kāwanatanga hoki ā te mutunga rā anō.
27 Māna e whakaora, māna e mawhiti ai;
e mahia ana hoki e ia he tohu,
he mea whakamīharo i te rangi, i te whenua;
nāna hoki a Raniera i ora ai
i te kaha o ngā raiona."
28 Nā, ka kake tēnei Raniera i te kīngitanga o Tariuha, i te kīngitanga anō hoki o Hairuha Pahi.