Atos 28

1 Und als wir gerettet waren, da erfuhren wir, daß die Insel Melite hieß. 2 Die Barbaren aber erzeigten uns ungewöhnliche Menschenfreundlichkeit; denn sie zündeten ein Feuer an und holten uns alle herbei wegen des anhaltenden Regens und um der Kälte willen. 3 Als aber Paulus einen Haufen Reiser zusammenraffte und auf das Feuer legte, kam infolge der Hitze eine Otter hervor und fuhr ihm an die Hand. 4 Wie aber die Einwohner das Tier an seiner Hand hängen sahen, sprachen sie zueinander: Gewiß ist dieser Mensch ein Mörder, den, ob er sich gleich aus dem Meere gerettet hat, die Rache dennoch nicht leben läßt. 5 Er jedoch schleuderte das Tier ins Feuer und ihm widerfuhr kein Übel. 6 Sie aber erwarteten, er werde aufschwellen oder plötzlich tot niederfallen. Als sie aber lange warteten und sahen, daß ihm kein Leid widerfuhr, änderten sie ihre Meinung und sagten, er sei ein Gott. 7 Aber in der Umgebung jenes Ortes hatte der Vornehmste der Insel, namens Publius, ein Landgut; dieser nahm uns auf und beherbergte uns drei Tage lang freundlich. 8 Es begab sich aber, daß der Vater des Publius am Fieber und an der Ruhr krank darniederlag. Paulus ging zu ihm hinein, betete und legte ihm die Hände auf und machte ihn gesund. 9 Daraufhin kamen auch die übrigen Kranken auf der Insel herbei und ließen sich heilen. 10 Diese erwiesen uns auch viel Ehre und gaben uns bei der Abfahrt noch alles Nötige mit. 11 Nach drei Monaten aber fuhren wir ab auf einem Schiffe von Alexandria, das auf der Insel überwintert hatte und das Zeichen der Zwillinge führte. 12 Und wir liefen in Syrakus ein und blieben drei Tage daselbst. 13 Und von da segelten wir um die Küste herum und kamen nach Regium; und da sich nach einem Tage der Südwind erhob, gelangten wir am zweiten Tage nach Puteoli. 14 Daselbst fanden wir Brüder und wurden von ihnen gebeten, sieben Tage zu bleiben, und so gelangten wir nach Rom. 15 Und von dort kamen die Brüder, als sie von uns gehört hatten, uns entgegen bis gen Appii Forum und Tres Tabernä. Als Paulus sie sah, dankte er Gott und faßte Mut. 16 Da wir aber nach Rom kamen, übergab der Hauptmann die Gefangenen dem Obersten der Leibwache; dem Paulus aber wurde gestattet, für sich zu bleiben mit dem Soldaten, der ihn bewachte. 17 Es begab sich aber nach drei Tagen, daß er die Vornehmsten der Juden zusammenrief. Und als sie versammelt waren, sprach er zu ihnen: Ihr Männer und Brüder, wiewohl ich nichts wider das Volk oder die Gebräuche der Väter getan habe, bin ich gefangen von Jerusalem aus in die Hände der Römer überliefert worden. 18 Diese wollten mich freilassen, nachdem sie mich verhört hatten, weil keine todeswürdige Schuld bei mir vorlag. 19 Da aber die Juden widersprachen, war ich genötigt, mich auf den Kaiser zu berufen, nicht als ob ich gegen mein Volk etwas zu klagen hätte. 20 Aus diesem Grunde also habe ich euch rufen lassen, um euch zu sehen und mit euch zu sprechen; denn um der Hoffnung Israels willen umschließt mich diese Kette. 21 Sie aber sprachen zu ihm: Wir haben weder Briefe deinethalben aus Judäa empfangen, noch ist jemand von den Brüdern gekommen, der über dich etwas Böses berichtet oder gesagt hätte. 22 Wir wollen aber gerne von dir hören, was du für Ansichten hast; denn von dieser Sekte ist uns bekannt, daß ihr allenthalben widersprochen wird. 23 Nachdem sie ihm nun einen Tag bestimmt hatten, kamen mehrere zu ihm in die Herberge. Diesen legte er vom Morgen bis zum Abend in einem ausführlichen Zeugnis das Reich Gottes dar und suchte sie von Jesus zu überzeugen, ausgehend von dem Gesetze Moses und von den Propheten. 24 Und die einen ließen sich von dem überzeugen, was er sagte, die andern aber blieben ungläubig. 25 Und da sie sich nicht einigen konnten, trennten sie sich, nachdem Paulus den Ausspruch getan hatte: Wie trefflich hat der heilige Geist durch den Propheten Jesaja zu unsern Vätern geredet, 26 als er sprach: «Gehe hin zu diesem Volke und sprich: Mit den Ohren werdet ihr hören und nicht verstehen, und mit den Augen werdet ihr sehen und nicht erkennen; 27 denn das Herz dieses Volkes ist verstockt, und mit den Ohren hören sie schwer, und ihre Augen haben sie zugeschlossen, damit sie nicht etwa mit den Augen sehen und mit den Ohren hören und mit dem Herzen verstehen und sich bekehren und ich sie heile!» 28 So sei euch nun kund, daß den Heiden dieses Heil Gottes gesandt ist; sie werden auch hören! 29 Und als er das gesagt hatte, liefen die Juden davon und hatten viel Wortwechsel miteinander. 30 Paulus aber blieb zwei Jahre in einer eigenen Mietwohnung und nahm alle auf, die ihm zuliefen, 31 predigte das Reich Gottes und lehrte von dem Herrn Jesus Christus mit aller Freimütigkeit und ungehindert.

På Malta

1 *Apg 27:26. När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta.*28:1MaltaGrek. Melíte. Det fanns två öar som kallades Melite, dels Malta och dels ön Kefallenia vid Greklands västkust. Traditionen pekar ut Malta som Paulus landningsplats.2 Lokalbefolkningen visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt.

3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan*28:4RättvisanGrek. Díke, i den grekiska mytologin namnet på rättvisans gudinna. honom leva." 5 *Mark 16:18, Luk 10:19. Men Paulus skakade av sig ormen ner i elden och tog ingen skada. 6 *Apg 14:11. Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.

7 I trakten runt den platsen fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, stormannen på ön. Han tog vänligt emot oss som sina gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i feber och svår diarré*28:8svår diarréAnnan översättning: "dysenteri", en tarmsjukdom som ofta var dödlig före antibiotikans tid.. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde.

Till Rom

11 Efter tre månader seglade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna*28:11TvillingarnaCastor och Pollux, Jupiters tvillingsöner, ansågs vara sjömännens skyddsgudar. som galjonsfigur. 12 Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. 13 Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och den andra dagen kom vi till Puteoli. 14 Där fann vi bröder som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så fortsatte vi till Rom.

Paulus i Rom

15 Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ut ända till Forum Appii och Tres Tabernae*28:15Forum Appii och Tres TabernaeTvå mindre samhällen vid Via Appia, ca 50-60 km söder om Rom. för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. 16 *Apg 24:23. När vi kom fram till Rom fick Paulus tillstånd att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.

17 *Apg 25:8. Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer. 18 *Apg 25:25, 26:32. När de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. 19 *Apg 25:11. Men judarna var emot det, och då var jag tvungen att vädja till kejsaren, dock utan att anklaga mitt folk. 20 *Apg 23:6. Så det är därför jag kallat hit er för att träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor."

21 De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller sagt något ont om dig. 22 *Luk 2:34, Apg 24:5. Men vi vill gärna höra från dig vad du tänker, för vi vet att den här sekten blir motsagd överallt."

23 *Apg 26:22. De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna. 24 *Apg 17:4. Vissa lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. 25 *2 Petr 1:21. När de inte kunde komma överens skildes de åt, efter att Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder 26 *Matt 13:14f. när han sade:*28:26fJes 6:9f.

Gå till detta folk och säg:

Ni ska höra men inte förstå,

och ni ska se men inte inse,

27 för detta folks hjärta är förhärdat.

De hör illa med sina öron

och sluter sina ögon,

så att de inte ser med ögonen

eller hör med öronen

eller förstår med hjärtat

och vänder om

så att jag får hela dem.

28 *Luk 2:30, 3:6, Apg 13:46. Därför ska ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."*28:28 Några handskrifter tillägger (vers 29): "När han hade sagt detta gick judarna iväg under häftig diskussion med varandra."

30 I två hela år*28:30I två hela årUnder sin tid i husarrest skrev Paulus Efesierbrevet, Kolosserbrevet och Filemonbrevet, troligen vid ungefär samma tillfälle. Längre fram under samma tid skrev han även Filipperbrevet. Efter de två åren blev Paulus antingen ställd inför rätta och frikänd eller också togs målet aldrig upp. Ett mål inför kejsaren kunde nämligen avskrivas om det inte hade kommit upp till behandling inom två år. Efter de två åren i fångenskap gjorde Paulus enligt traditionen nya resor, först till Spanien och Kreta och därefter till Grekland där han skrev Titusbrevet och Första Timoteusbrevet. Till sist återvände han till Rom, där han skrev Andra Timoteusbrevet innan han led martyrdöden under kejsar Nero i mitten eller andra halvan av 60-talet e Kr. bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. 31 Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.