Jonas 1

1 Das Wort des HERRN erging an Jona, den Sohn Amittais, also: 2 Mache dich auf, gehe nach Ninive, in die große Stadt, und predige wider sie; denn ihre Bosheit ist vor mein Angesicht heraufgekommen! 3 Da machte sich Jona auf, um von dem Angesicht des HERRN hinweg nach Tarsis zu fliehen, und ging nach Japho hinab und fand daselbst ein Schiff, das nach Tarsis fuhr. Da gab er sein Fahrgeld und stieg ein, um mit ihnen nach Tarsis zu fahren, hinweg von dem Angesicht des HERRN. 4 Aber der HERR schleuderte einen starken Wind auf das Meer, so daß ein großer Sturm entstand und das Schiff zu scheitern drohte. 5 Da fürchteten sich die Schiffsleute und schrieen, ein jeder zu seinem Gott, und warfen die Geräte, die im Schiffe waren, ins Meer, um es dadurch zu erleichtern. Jona aber war in den untersten Schiffsraum hinabgestiegen, hatte sich niedergelegt und war fest eingeschlafen. 6 Da trat der Schiffskapitän zu ihm und sprach: Was schläfst du so fest? Stehe auf, rufe deinen Gott an! Vielleicht wird dieser Gott unser gedenken, daß wir nicht untergehen. 7 Und sie sprachen einer zum andern: Kommt, wir wollen das Los werfen, damit wir erfahren, um wessen willen uns dieses Unglück begegnet ist! Und sie warfen die Lose, und das Los fiel auf Jona. 8 Da sprachen sie zu ihm: Sage uns doch, um wessen willen uns dieses Unglück begegnet ist! Was ist dein Gewerbe, und wo kommst du her? Welches ist dein Land, und von welchem Volk bist du? 9 Er sprach: Ich bin ein Hebräer und fürchte den HERRN, den Gott des Himmels, welcher das Meer und das Trockene gemacht hat. 10 Da gerieten die Männer in große Furcht und sprachen: Warum hast du das getan? Denn die Männer wußten, daß er vor dem Angesicht des HERRN floh; denn er hatte es ihnen kundgetan. 11 Und sie fragten ihn: Was sollen wir mit dir machen, damit das Meer uns in Ruhe lasse? Denn das Meer tobte immer ärger. 12 Er sprach zu ihnen: Nehmt mich und werft mich ins Meer, so wird das Meer sich gegen euch beruhigen! Denn ich weiß wohl, daß dieser große Sturm um meinetwillen über euch gekommen ist. 13 Da strengten sich die Leute an, das Ufer wieder zu erreichen; aber sie vermochten es nicht; denn das Meer tobte immer ärger gegen sie. 14 Da schrieen sie zu dem HERRN und sprachen: «Ach, HERR! laß uns doch nicht um dieses Mannes Seele willen untergehen, rechne uns aber auch nicht unschuldiges Blut zu; denn du, HERR, hast getan, was dir wohlgefiel!» 15 Darauf nahmen sie Jona und warfen ihn ins Meer; und das Meer hörte auf mit seinem Wüten. 16 Da bekamen die Männer große Ehrfurcht vor dem HERRN und brachten dem HERRN ein Schlachtopfer und taten Gelübde. 17 (02-1) Und der HERR bestellte einen großen Fisch, Jona zu verschlingen; und Jona war im Bauche des Fisches drei Tage und drei Nächte lang.

Jonas kallelse och flykt

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:

2 *1 Mos 10:11f, 18:20, 19:13, Hos 7:2, Jona 3:2. "Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska*1:2deras ondskaAssyrierna var beryktade för sin grymhet (jfr Jes 10:5f, Nah 3:1). Många av deras reliefer som bevarats till i dag stoltserar med tortyrscener och avhuggna huvuden. har kommit upp inför mitt ansikte." 3 Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte.*1:3Jafo … TarshishNuvarande Jaffa, Jerusalems hamnstad (2 Krön 2:16), och troligen Spanien.

4 Men Herren sände en stark vind över havet, och det blev en våldsam storm så att skeppet var nära att krossas. 5 *Apg 27:18f. Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.

Men Jona hade gått ner i skeppets inre och låg där i djup sömn. 6 Då kom skeppets kapten till honom och sade: "Hur kan du sova? Gå upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under."

7 *Ords 16:33. De sade till varandra: "Kom, vi kastar lott så att vi får veta vem som har dragit den här olyckan över oss." Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. 8 Då sade de till honom: "Berätta för oss vem som är orsak till att den här olyckan har drabbat oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?"

9 Han svarade dem: "Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud som har gjort havet och det torra." 10 Då greps männen av stark fruktan och sade till honom: "Vad har du gjort!" Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. 11 Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: "Vad ska vi göra med dig så att havet lugnar sig för oss?" 12 Han svarade dem: "Ta och kasta mig i havet, så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er."

13 Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, för havet stormade allt värre mot dem. 14 Då ropade de till Herren och sade: "Herre, låt oss inte gå under för den här mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja." 15 Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. 16 Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.