1 ✝ Då hände det att när Sanballat hörde att vi byggde upp muren blev han vred och mycket rasande och hånade judarna. 2 Och han talade till sina bröder och till Samariens armé och sa: Vad gör dessa ynkliga judar? Ska de få hålla på så där? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet färdigt? Ska de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända? 3 Och ammoniten Tobia, som stod intill honom, sa: Hur de än bygger, skulle en räv, om han sprang upp på den, riva ner deras stenmur. 4 Hör, o vår Gud, hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden, och utlämna dem som fångar i krigsbyte åt främmande land. 5 Och täck inte över deras orättfärdighet och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har eggat dig till vrede inför byggnadsarbetarna. 6 Så byggde vi på muren och hela muren sammanfogades till hälften av dess höjd för folket lade ner sin själ i arbetet. 7 Men det hände, när Sanballat, Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att murarna i Jerusalem höll på att repareras och sprickorna började tätas, att de blev mycket vreda. 8 Och de gaddade sig alla samman för att angripa Jerusalem och stoppa det. 9 Då bad vi till vår Gud. Och på grund av dem satte vi ut vakter mot dem dag och natt. 10 Och Juda sa: Bärarnas kraft sviker och det finns så mycket grus att vi inte orkar bygga på muren. 11 Och våra motståndare sa: De ska varken veta eller se något förrän vi är mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet. 12 Och det hände att när judarna som bodde med dem kom, sa de till oss tio gånger: Vart ni än vänder er ska de överfalla er. 13 Därför ställde jag ut posteringar i de lägre platserna bakom muren, och på de högre platserna ställde jag upp folk, släktvis, med sina svärd, spjut och bågar. 14 ✝ Sedan jag inspekterat dem, stod jag upp och sa till de högt ansedda männen, styresmännen och till resten av folket: Var inte rädda för dem! Kom ihåg Herren som är stor och inger fruktan, och som strider för era bröder, era söner, era döttrar, era hustrur och era hem. 15 Och det hände när våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, att vi alla återvände till muren, var och en till sitt arbete. 16 Och från den tiden och framåt blev det så att hälften av mina tjänare utförde arbetet, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och bar rustning. Och ledarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som bar bördor och de som lastade på, gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de ett vapen. 18 För alla de som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de byggde. Och han som blåste i basunen stod bredvid mig. 19 Och jag sa till de högt ansedda männen, styresmännen och till resten av folket: Arbetet är omfattande och stort och vi är utspridda längs muren långt ifrån varandra. 20 ✝ Var ni än hör basunen ljuda, dit ska ni församla er till oss. Vår Gud ska strida för oss. 21 Så utförde vi vårt arbete, med hälften av folket beväpnade med spjut från gryningen tills stjärnorna kom fram. 22 Vid samma tidpunkt sa jag också till folket: Låt var och en stanna kvar med sin tjänare över natten inne i Jerusalem, så att vi kan ha dem till vakt om natten och arbeta på dagen. 23 Så varken jag, mina bröder, mina tjänare eller vaktstyrkan som jag hade med mig tog av oss våra kläder, ingen av oss, förutom när man tog av dem för att de skulle tvättas.