1 Men bland folket och deras hustrur uppstod ett högt klagorop mot deras judiska bröder. 2 För det fanns de som sa: Vi, våra söner och döttrar är många, låt oss därför få säd, så att vi kan äta och överleva. 3 Några av dem som var där sa också: Vi har pantsatt våra marker, vingårdar och hus, så att vi kan köpa säd på grund av denna hungersnöd. 4 Det fanns också de som sa: Vi har lånat pengar från våra åkrar och vingårdar för att kunna betala skatt till kungen. 5 Men nu är våra kroppar samma som våra bröders kroppar, och våra barn är som deras barn, men se, vi måste lämna bort våra söner och döttrar som slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, inte heller har vi någon makt att befria dem, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar. 6 Och jag blev mycket vred när jag hörde deras klagan och dessa rapporter. 7 ✝ Och sedan jag hade rådgjort med mig själv tillrättavisade jag de högt ansedda männen och styresmännen och sa till dem. Var och en av er bedriver ocker mot sin bror. Sedan sammankallade jag en stor folksamling mot dem. 8 Och jag sa till dem: Vi har efter vår förmåga friköpt våra judiska bröder som såldes till hedningarna. Men vill ni till och med sälja era bröder? Eller ska de säljas till oss? Då höll de tyst, och kunde inte finna något att säga. 9 ✝ Jag sa också: Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud på grund av hedningarnas, våra fienders, hån? 10 Även jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Jag ber er, låt oss sluta upp med detta ocker! 11 ✝ Jag ber er redan i dag att lämna tillbaka deras marker, deras vingårdar, deras olivplanteringar och deras hus samt räntan på pengarna, och säden, vinet och oljan som ni har krävt av dem. 12 Då svarade de: Vi ska ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi ska göra som du har sagt. Då kallade jag på prästerna och tog ed av dem att de skulle göra som de lovat. 13 Jag skakade också i framstycket på manteln och sa: Så ska Gud skaka ut varje man från sitt hus och sin egendom* som inte håller detta löfte, så ska han skakas ut och stå utblottad. Och hela församlingen sa: Amen, och prisade HERREN. Och folket gjorde som de hade lovat. 14 Och dessutom: Från den dag då jag utsågs till ståthållare över landet Juda, från kung Artasastas tjugonde regeringsår till hans trettioandra, det vill säga i tolv år, så åt varken jag eller mina bröder av ståthållarens mat. 15 Tidigare ståthållare, som hade varit före mig, hade lagt tunga bördor på folket och tagit mat och vin av dem förutom fyrtio siklar silver. Ja, även deras tjänare hade härskat över folket. Men så gjorde inte jag på grund av fruktan för Gud. 16 Dessutom fortsatte jag att arbeta på muren och vi köpte inte heller någon mark. Och alla mina tjänare var samlade där för att arbeta. 17 Dessutom fanns det vid mitt bord 150 judar och styresmän, förutom de som kom till oss ifrån hedningarna runt omkring oss. 18 Det som man dagligen tillredde åt mig var en oxe och sex utvalda får. Dessutom tillreddes fåglar åt mig samt var tionde dag vin av alla sorter. Trots allt detta utnyttjade jag aldrig ståthållarens underhåll eftersom arbetet tyngde folket så hårt. 19 ✝ Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo.