1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

1 Ya RAB, sınayıp tanıdın beni.2 Oturup kalkışımı bilirsin, 2 Niyetimi uzaktan anlarsın.3 Gittiğim yolu, yattığım yeri inceden inceye elersin, 2 Bütün yaptıklarımdan haberin var.4 Daha sözü ağzıma almadan, 2 Söyleyeceğim her şeyi bilirsin, ya RAB.5 Beni çepeçevre kuşattın, 2 Elini üzerime koydun.6 Kaldıramam böylesi bir bilgiyi, 2 Başa çıkamam, erişemem.7 Nereye gidebilirim senin Ruhundan, 2 Nereye kaçabilirim huzurundan?8 Göklere çıksam, oradasın, 2 Ölüler diyarına yatak sersem, yine oradasın.9 Seherin kanatlarını alıp uçsam, 2 Denizin ötesine konsam,10 Orada bile elin yol gösterir bana, 2 Sağ elin tutar beni.11 Desem ki, ‹‹Karanlık beni kaplasın, 2 Çevremdeki aydınlık geceye dönsün.››12 Karanlık bile karanlık sayılmaz senin için, 2 Gece, gündüz gibi ışıldar, 2 Karanlıkla aydınlık birdir senin için.13 İç varlığımı sen yarattın, 2 Annemin rahminde beni sen ördün.14 Sana övgüler sunarım, 2 Çünkü müthiş ve harika yaratılmışım. 2 Ne harika işlerin var! 2 Bunu çok iyi bilirim.15 Gizli yerde yaratıldığımda, 2 Yerin derinliklerinde örüldüğümde, 2 Bedenim senden gizli değildi.16 Henüz döl yatağındayken gözlerin gördü beni; 2 Bana ayrılan günlerin hiçbiri gelmeden, 2 Hepsi senin kitabına yazılmıştı.17 Hakkımdaki düşüncelerin ne değerli, ey Tanrı, 2 Sayıları ne çok!18 Kum tanelerinden fazladır saymaya kalksam. 2 Uyanıyorum, hâlâ seninleyim.19 Ey Tanrı, keşke kötüleri öldürsen! 2 Ey eli kanlı insanlar, uzaklaşın benden!20 Çünkü senin için kötü konuşuyorlar, 2 Adını kötüye kullanıyor düşmanların.21 Ya RAB, nasıl tiksinmem senden tiksinenlerden? 2 Nasıl iğrenmem sana başkaldıranlardan?22 Onlardan tümüyle nefret ediyor, 2 Onları düşman sayıyorum.23 Ey Tanrı, yokla beni, tanı yüreğimi, 2 Sına beni, öğren kaygılarımı.24 Bak, seni gücendiren bir yönüm var mı, 2 Öncülük et bana sonsuz yaşam yolunda!