1 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

1 Aŭskultu do, Ijob, miajn parolojn, Kaj atentu ĉiujn miajn vortojn.

2 Jen mi malfermis mian buŝon, Parolas mia lango en mia gorĝo.

3 Ĝuste el mia koro estas miaj paroloj, Kaj puran scion eldiros miaj lipoj.

4 La spirito de Dio min kreis, Kaj la spiro de la Plejpotenculo min vivigas.

5 Se vi povas, respondu al mi; Armu vin kontraŭ mi, kaj stariĝu.

6 Jen mi simile al vi estas de Dio; Mi ankaŭ estas farita el argilo.

7 Vidu, vi ne bezonas timi min, Kaj mia ŝarĝo ne pezos sur vi.

8 Vi parolis antaŭ miaj oreloj, Kaj mi aŭdis la sonon de tiaj vortoj:

9 Mi estas pura, sen malbonagoj; Senkulpa, mi ne havas pekon;

10 Jen Li trovis ion riproĉindan en mi, Li rigardas min kiel Lian malamikon;

11 Li metis miajn piedojn en ŝtipon; Li observas ĉiujn miajn vojojn.

12 Sed en tio vi ne estas prava, mi respondas al vi; Ĉar Dio estas pli granda ol homo.

13 Kial vi havas pretendon kontraŭ Li pro tio, Ke Li ne donas al vi kalkulraporton pri ĉiuj Siaj faroj?

14 Cetere Dio parolas en unu maniero kaj en alia maniero, Sed oni tion ne rimarkas.

15 En sonĝo, en nokta vizio, Kiam sur la homojn falis dormo, Kiam ili dormas sur la lito,

16 Tiam Li malfermas la orelon de la homoj, Kaj, doninte instruon, sigelas ĝin,

17 Por deturni homon de ia faro Kaj gardi viron kontraŭ fiereco,

18 Por ŝirmi lian animon kontraŭ pereo Kaj lian vivon kontraŭ falo sub glavon.

19 Ankaŭ per malsano sur lia lito Li avertas lin, Kiam ĉiuj liaj ostoj estas ankoraŭ fortaj.

20 Kaj abomenata fariĝas por li en lia vivo la manĝaĵo, Kaj por lia animo la frandaĵo.

21 Lia karno konsumiĝas tiel, ke oni ĝin jam ne vidas; Kaj elstaras liaj ostoj, kiuj antaŭe estis nevideblaj.

22 Kaj lia animo alproksimiĝas al la pereo, Kaj lia vivo al la mortigo.

23 Sed se li havas por si anĝelon proparolanton, Kvankam unu el mil, Kiu elmontrus pri la homo lian pravecon,

24 Tiam Li indulgas lin, kaj diras: Liberigu lin, ke li ne malsupreniru en la tombon, Ĉar Mi trovis pardonigon.

25 Tiam lia korpo fariĝas denove freŝa, kiel en la juneco; Li revenas al la tagoj de sia knabeco.

26 Li preĝas al Dio, Kaj ĉi Tiu korfavoras lin, Kaj montras al li Sian vizaĝon kun ĝojo, Kaj rekompencas la homon laŭ lia virteco.

27 Li rigardas la homojn, kaj diras: Mi pekis, la veron mi kripligis, Kaj Li ne repagis al mi;

28 Li liberigis mian animon, ke ĝi ne iru en pereon, Kaj mia vivo vidas la lumon.

29 Ĉion ĉi tion Dio faras Du aŭ tri fojojn kun homo,

30 Por deturni lian animon de pereo Kaj prilumi lin per la lumo de vivo.

31 Atentu, Ijob, aŭskultu min; Silentu, kaj mi parolos.

32 Se vi havas, kion diri, respondu al mi; Parolu, ĉar mi dezirus, ke vi montriĝu prava.

33 Se ne, tiam aŭskultu min; Silentu, kaj mi instruos al vi saĝon.