1 Vidare sade Elihu:

2 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

3 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

4 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

5 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

6 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

7 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

9 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

10 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

12 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

13 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

14 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

16 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

18 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

19 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

20 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

21 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

22 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

23 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

25 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

27 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

28 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

29 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

30 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

31 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

32 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

33 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

1 Kaj plue parolis Elihu, kaj diris:

2 Atendu ankoraŭ iom; mi montros al vi, Ĉar mi havas ankoraŭ kion paroli pro Dio.

3 Mi prenos mian scion de malproksime, Kaj mi montros, ke mia Kreinto estas prava.

4 Ĉar vere miaj vortoj ne estas mensogaj; Homo sincera estas antaŭ vi.

5 Vidu, Dio estas potenca, kaj tamen Li neniun malŝatas; Li estas potenca per la forto de la koro.

6 Al malpiulo Li ne permesas vivi, Kaj al mizeruloj Li donas justecon.

7 Li ne forturnas de virtuloj Siajn okulojn, Sed kun reĝoj sur trono Li sidigas ilin por ĉiam, Por ke ili estu altaj.

8 Kaj se ili estas ligitaj per ĉenoj, Malliberigitaj mizere per ŝnuroj,

9 Tiam Li montras al ili iliajn farojn kaj kulpojn, Kiel grandaj ili estas.

10 Li malfermas ilian orelon por la moralinstruo, Kaj diras, ke ili deturnu sin de malbonagoj.

11 Se ili obeas kaj servas al Li, Tiam ili finas siajn tagojn en bono Kaj siajn jarojn en stato agrabla;

12 Sed se ili ne obeas, Tiam ili pereas per glavo Kaj mortas en malprudento.

13 La hipokrituloj portas en si koleron; Ili ne vokas, kiam Li ilin ligis;

14 Ilia animo mortas en juneco, Kaj ilia vivo pereas inter la malĉastuloj.

15 Li savas la suferanton en lia mizero, Kaj per la sufero Li malfermas ilian orelon.

16 Ankaŭ vin Li elkondukus el la suferoj En spacon vastan, kie ne ekzistas premateco; Kaj vi havus pacon ĉe via tablo, plena de grasaĵoj.

17 Sed vi fariĝis plena de kulpoj de malvirtulo; Kulpo kaj juĝo tenas sin kune.

18 Via kolero ne forlogu vin al mokado, Kaj grandeco de elaĉeto ne deklinu vin.

19 Ĉu Li atentos vian riĉecon? Ne, nek oron, nek forton aŭ potencon.

20 Ne strebu al tiu nokto, Kiu forigas popolojn de ilia loko.

21 Gardu vin, ne kliniĝu al malpieco; Ĉar tion vi komencis pro la mizero.

22 Vidu, Dio estas alta en Sia forto. Kiu estas tia instruanto, kiel Li?

23 Kiu povas preskribi al Li vojon? Kaj kiu povas diri:Vi agis maljuste?

24 Memoru, ke vi honoru Liajn farojn, Pri kiuj kantas la homoj.

25 Ĉiuj homoj ilin vidas; Homo rigardas ilin de malproksime.

26 Vidu, Dio estas granda kaj nekonata; La nombro de Liaj jaroj estas neesplorebla.

27 Kiam Li malgrandigas la gutojn de akvo, Ili verŝiĝas pluve el la nebulo;

28 Verŝiĝas la nuboj Kaj gutas sur multe da homoj.

29 Kaj kiam Li intencas etendi la nubojn Kiel tapiŝojn de Sia tendo,

30 Tiam Li etendas sur ilin Sian lumon Kaj kovras la radikojn de la maro.

31 Ĉar per ili Li juĝas la popolojn Kaj donas ankaŭ manĝaĵon abunde.

32 Per la manoj Li kovras la lumon Kaj ordonas al ĝi aperi denove.

33 Antaŭdiras pri ĝi ĝia bruo, Kaj eĉ la brutaroj, kiam ĝi alproksimiĝas.