1 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
1 He rua hoki to te hiriwa e puta mai ai, he wahi ano to te koura e whakarewaina ai.
2 He mea tango mai te rino no roto i te whenua; no te kamaka te parahi, he mea whakarewa.
3 E whakatakotoria ana e te tangata he mutunga mai mo te pouri, e rapua ana e ia ki te tino tutukitanga atu nga kohatu o te pouri, o te atarangi o te mate.
4 E pakaruhia mai ana e ia he rua i ko ake o nga nohoanga tangata; kua wareware ratou i te waewae e haere ana; he tawhiti i te tangata to ratou tarenga, e piu atu ana, e piu ana mai.
5 Ko te whenua, e puta mai ana he taro i roto i a ia: a e hurihia ake ana a raro iho ano he ahi.
6 Hei wahi mo nga hapira ona kohatu, he puehu koura ano tona.
7 He ara tena kahore i mohiotia e te manu, kiano i kitea e te kanohi o te whatura.
8 Kahore nga kirehe whakahi kia takahi i taua ara kahore hoki a reira kia haerea e te raiona tutu.
9 E pa atu ana tona ringa ki te kiripaka; hurihia ake e ia nga take o nga maunga.
10 E tapahia ana e ia he awa i roto i nga kamaka, a e kite ana tona kanohi i nga mea utu nui katoa.
11 E herea ana e ia nga awa kei maturuturu; e whakaputa mai ana hoki i nga mea ngaro ki te marama.
12 E kitea ia ki hea te whakaaro nui? kei hea hoki te wahi o te mohio?
13 E kore te tangata e mohio ki tona utu, e kore ano taua hanga e kitea ki te whenua o te ora.
14 E ki ake ana te rire, Kahore i ahau; e ki mai ana hoki te moana, Kahore i ahau.
15 E kore e hokona ki te koura, e kore ano hoki e taea te pauna te hiriwa hei utu mona.
16 E kore e taea te whakarite ki te koura o Opira, ki te onika utu nui, ki te hapira.
17 E kore e rite te koura, te kohatu piata ki a ia: e kore e hokona ki nga oko koura parakore.
18 E kore e whakahuatia te kaoa, nga peara ranei; hira ake hoki te utu o te whakaaro nui i to te rupi.
19 E kore te topaha o Etiopia e rite ki a ia, e kore e tau te koura parakore hei utu.
20 Ka haere mai ra i hea te whakaaro nui? Kei hea te wahi o te matau?
21 He mea huna atu na hoki i nga kanohi o nga mea ora katoa, ngaro rawa i nga manu o te rangi.
22 E ki ake ana te whakangaromanga raua ko te mate, i hakiri o maua taringa ki tona rongo.
23 E mohio ana te Atua ki tona ara, kua kite ano ia i tona wahi.
24 E titiro ana hoki ia ki nga pito o te whenua, e kite ana ia i nga mea i raro i te rangi, a puta noa;
25 E mea ana i te whakataimaha mo te hau; ae, e mehua ana ia i nga wai ki te mehua.
26 I a ia e whakatakoto ana i te tikanga mo te ua, i te huarahi mo te uira o te whatitiri,
27 Ka kitea e ia i reira, a whakapuakina mai ana; i whakaukia e ia, a ata rapua ana e ia.
28 A ka mea ia ki te tangata, Na, ko te wehi ki te Ariki, ko te whakaaro nui tena; a ko te mawehe atu i te kino, koia te matauranga.