1 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

2 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

7 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

8 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

9 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;

10 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

11 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

12 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

13 Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

1 If with the tongues of men and of messengers I speak, and have not love, I have become brass sounding, or a cymbal tinkling;

2 and if I have prophecy, and know all the secrets, and all the knowledge, and if I have all the faith, so as to remove mountains, and have not love, I am nothing;

3 and if I give away to feed others all my goods, and if I give up my body that I may be burned, and have not love, I am profited nothing.

4 The love is long-suffering, it is kind, the love doth not envy, the love doth not vaunt itself, is not puffed up,

5 doth not act unseemly, doth not seek its own things, is not provoked, doth not impute evil,

6 rejoiceth not over the unrighteousness, and rejoiceth with the truth;

7 all things it beareth, all it believeth, all it hopeth, all it endureth.

8 The love doth never fail; and whether [there be] prophecies, they shall become useless; whether tongues, they shall cease; whether knowledge, it shall become useless;

9 for in part we know, and in part we prophecy;

10 and when that which is perfect may come, then that which [is] in part shall become useless.

11 When I was a babe, as a babe I was speaking, as a babe I was thinking, as a babe I was reasoning, and when I have become a man, I have made useless the things of the babe;

12 for we see now through a mirror obscurely, and then face to face; now I know in part, and then I shall fully know, as also I was known;

13 and now there doth remain faith, hope, love -- these three; and the greatest of these [is] love.