1 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom främling, nämligen i Kanaans land.
2 Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs, söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om dem.
3 Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom en fotsid livklädnad.
4 Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala vänligt till honom.
5 Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
6 Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
7 Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.»
8 Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för vad han hade sagt.
9 Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
10 När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder komma och buga oss ned till jorden för dig?»
11 Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i sitt minne.
12 Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin faders får i Sikem,
13 sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem; gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom: »Jag är redo.»
14 Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från Hebrons dal, och han kom till Sikem.
15 Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
16 Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta sin hjord.»
17 Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.
18 När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit fram till dem, lade de råd om att döda honom.
19 De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
20 Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru det går med hans drömmar.»
21 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
22 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom tillbaka till hans fader.
23 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
24 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var tom, intet vatten fanns däri.
25 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
26 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi dräpa vår broder och dölja hans blod?»
27 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och hans bröder lydde honom.
28 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
29 När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
30 och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke där, vart skall jag nu taga vägen?»
31 Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet;
32 därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din sons livklädnad eller icke.»
33 Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad; ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
34 Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina länder och sörjde sin son i lång tid.
35 Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans fader honom.
36 Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
1 And Jacob dwelleth in the land of his fathers sojournings -- in the land of Canaan.
2 These [are] births of Jacob: Joseph, a son of seventeen years, hath been enjoying himself with his brethren among the flock, (and he [is] a youth,) with the sons of Bilhah, and with the sons of Zilpah, his fathers wives, and Joseph bringeth in an account of their evil unto their father.
3 And Israel hath loved Joseph more than any of his sons, for he [is] a son of his old age, and hath made for him a long coat;
4 and his brethren see that their father hath loved him more than any of his brethren, and they hate him, and have not been able to speak [to] him peaceably.
5 And Joseph dreameth a dream, and declareth to his brethren, and they add still more to hate him.
6 And he saith unto them, Hear ye, I pray you, this dream which I have dreamed:
7 that, lo, we are binding bundles in the midst of the field, and lo, my bundle hath arisen, and hath also stood up, and lo, your bundles are round about, and bow themselves to my bundle.
8 And his brethren say to him, Dost thou certainly reign over us? dost thou certainly rule over us? and they add still more to hate him, for his dreams, and for his words.
9 And he dreameth yet another dream, and recounteth it to his brethren, and saith, Lo, I have dreamed a dream again, and lo, the sun and the moon, and eleven stars, are bowing themselves to me.
10 And he recounteth unto his father, and unto his brethren; and his father pusheth against him, and saith to him, What [is] this dream which thou hast dreamt? do we certainly come -- I, and thy mother, and thy brethren -- to bow ourselves to thee, to the earth?
11 and his brethren are zealous against him, and his father hath watched the matter.
12 And his brethren go to feed the flock of their father in Shechem,
13 and Israel saith unto Joseph, Are not thy brethren feeding in Shechem? come, and I send thee unto them; and he saith to him, Here [am] I;
14 and he saith to him, Go, I pray thee, see the peace of thy brethren, and the peace of the flock, and bring me back word; and he sendeth him from the valley of Hebron, and he cometh to Shechem.
15 And a man findeth him, and lo, he is wandering in the field, and the man asketh him, saying, What seekest thou?
16 and he saith, My brethren I am seeking, declare to me, I pray thee, where they are feeding?
17 And the man saith, They have journeyed from this, for I have heard some saying, Let us go to Dothan, and Joseph goeth after his brethren, and findeth them in Dothan.
18 And they see him from afar, even before he draweth near unto them, and they conspire against him to put him to death.
19 And they say one unto another, Lo, this man of the dreams cometh;
20 and now, come, and we slay him, and cast him into one of the pits, and have said, An evil beast hath devoured him; and we see what his dreams are.
21 And Reuben heareth, and delivereth him out of their hand, and saith, Let us not smite the life;
22 and Reuben saith unto them, Shed no blood; cast him into this pit which [is] in the wilderness, and put not forth a hand upon him, -- in order to deliver him out of their hand, to bring him back unto his father.
23 And it cometh to pass, when Joseph hath come unto his brethren, that they strip Joseph of his coat, the long coat which [is] upon him,
24 and take him and cast him into the pit, and the pit [is] empty, there is no water in it.
25 And they sit down to eat bread, and they lift up their eyes, and look, and lo, a company of Ishmaelites coming from Gilead, and their camels bearing spices, and balm, and myrrh, going to take [them] down to Egypt.
26 And Judah saith unto his brethren, What gain when we slay our brother, and have concealed his blood?
27 Come, and we sell him to the Ishmaelites, and our hands are not on him, for he [is] our brother -- our flesh; and his brethren hearken.
28 And Midianite merchantmen pass by and they draw out and bring up Joseph out of the pit, and sell Joseph to the Ishmaelites for twenty silverlings, and they bring Joseph into Egypt.
29 And Reuben returneth unto the pit, and lo, Joseph is not in the pit, and he rendeth his garments,
30 and he returneth unto his brethren, and saith, The lad is not, and I -- whither am I going?
31 And they take the coat of Joseph, and slaughter a kid of the goats, and dip the coat in the blood,
32 and send the long coat, and they bring [it] in unto their father, and say, This have we found; discern, we pray thee, whether it [is] thy sons coat or not?
33 And he discerneth it, and saith, My sons coat! an evil beast hath devoured him; torn -- torn is Joseph!
34 And Jacob rendeth his raiment, and putteth sackcloth on his loins, and becometh a mourner for his son many days,
35 and all his sons and all his daughters rise to comfort him, and he refuseth to comfort himself, and saith, For -- I go down mourning unto my son, to Sheol, and his father weepeth for him.
36 And the Medanites have sold him unto Egypt, to Potiphar, a eunuch of Pharaoh, head of the executioners.