1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,

2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.

3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

5 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,

6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.

7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.

8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.

10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.

11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

20 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».

1 Wherefore, having left the word of the beginning of the Christ, unto the perfection we may advance, not again a foundation laying of reformation from dead works, and of faith on God,

2 of the teaching of baptisms, of laying on also of hands, of rising again also of the dead, and of judgment age-during,

3 and this we will do, if God may permit,

4 for [it is] impossible for those once enlightened, having tasted also of the heavenly gift, and partakers having became of the Holy Spirit,

5 and did taste the good saying of God, the powers also of the coming age,

6 and having fallen away, again to renew [them] to reformation, having crucified again to themselves the Son of God, and exposed to public shame.

7 For earth, that is drinking in the rain many times coming upon it, and is bringing forth herbs fit for those because of whom also it is dressed, doth partake of blessing from God,

8 and that which is bearing thorns and briers [is] disapproved of, and nigh to cursing, whose end [is] for burning;

9 and we are persuaded, concerning you, beloved, the things that are better, and accompanying salvation, though even thus we speak,

10 for God is not unrighteous to forget your work, and the labour of the love, that ye shewed to His name, having ministered to the saints and ministering;

11 and we desire each one of you the same diligence to shew, unto the full assurance of the hope unto the end,

12 that ye may not become slothful, but followers of those who through faith and patient endurance are inheriting the promises.

13 For to Abraham God, having made promise, seeing He was able to swear by no greater, did swear by Himself,

14 saying, `Blessing indeed I will bless thee, and multiplying I will multiply thee;`

15 and so, having patiently endured, he did obtain the promise;

16 for men indeed do swear by the greater, and an end of all controversy to them for confirmation [is] the oath,

17 in which God, more abundantly willing to shew to the heirs of the promise the immutability of his counsel, did interpose by an oath,

18 that through two immutable things, in which [it is] impossible for God to lie, a strong comfort we may have who did flee for refuge to lay hold on the hope set before [us],

19 which we have, as an anchor of the soul, both sure and stedfast, and entering into that within the vail,

20 whither a forerunner for us did enter -- Jesus, after the order of Melchisedek chief priest having become -- to the age.