1 Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja.
2 Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla; Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt. Ja, de skola få se HERRENS härlighet, vår Guds prakt.
3 Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän.
4 Sägen till de försagda: »Varen frimodiga, frukten icke.» Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder.
5 Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas.
6 Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken.
7 Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör.
8 Och en banad väg, en farväg, skall gå där fram, och den skall kallas »den heliga vägen»; ingen oren skall färdas därpå, den skall vara för dem själva. Den som vandrar den vägen skall icke gå vilse, om han ock hör till de fåkunniga.
9 Där skall icke vara något lejon, ej heller skall något annat vilddjur komma dit. Intet sådant skall finnas där, men ett frälsat folk skall vandra på den.
10 Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.
1 They joy from the wilderness and dry place, And rejoice doth the desert, and flourish as the rose,
2 Flourishing it doth flourish, and rejoice, Yea, [with] joy and singing, The honour of Lebanon hath been given to it, The beauty of Carmel and Sharon, They -- they see the honour of Jehovah, The majesty of our God.
3 Strengthen ye the feeble hands, Yea, the stumbling knees strengthen.
4 Say to the hastened of heart, `Be strong, Fear not, lo, your God; vengeance cometh, The recompence of God, He Himself doth come and save you.`
5 Then opened are eyes of the blind, And ears of the deaf are unstopped,
6 Then leap as a hart doth the lame, And sing doth the tongue of the dumb, For broken up in a wilderness have been waters, And streams in a desert.
7 And the mirage hath become a pond, And the thirsty land fountains of waters, In the habitation of dragons, Its place of couching down, a court for reed and rush.
8 And a highway hath been there, and a way, And the `way of holiness` is called to it, Not pass over it doth the unclean, And He Himself [is] by them, Whoso is going in the way -- even fools err not.
9 No lion is there, yea, a destructive beast Ascendeth it not, it is not found there, And walked have the redeemed,
10 And the ransomed of Jehovah return, And have entered Zion with singing. And joy age-during on their head, Joy and gladness they attain, And fled away have sorrow and sighing!