1 Så ofta Efraim tog till orda, uppstod skräck; högt tronade han i Israel. Men han ådrog sig skuld genom Baal och måste så dö.
2 Och ännu fortgå de i sin synd; av sitt silver göra de sig gjutna beläten, avgudar efter sitt eget förstånd, alltsammans konstarbetares verk. Till sådana ställa de sina böner; under det att de slakta människor, giva de sin hyllningskyss åt kalvar.
3 Därför skola de bliva lika morgonskyn, lika daggen som tidigt försvinner, lika agnar som blåsa bort ifrån tröskplatsen och lika rök som flyr hän ur ett rökfång.
4 Men jag är HERREN, din Gud, alltsedan du var i Egyptens land; utom mig vet du ej av någon Gud, och ingen annan frälsare finnes än jag.
5 Det var jag som lät mig vårda om dig i öknen, i den brännande torkans land.
6 Men ju bättre bete de fingo, dess mättare blevo de, och när de voro mätta till fyllest, blevo deras hjärtan högmodiga; och så glömde de mig.
7 Då blev jag mot dem såsom ett lejon; lik en panter lurar jag nu vid vägen.
8 Jag kommer över dem såsom en björninna från vilken man har tagit ungarna, jag river sönder deras hjärtans hölje; jag uppslukar dem på stället, lik en lejoninna, lik ett vilddjur som söndersliter dem.
9 Det har blivit ditt fördärv, o Israel, att du satte dig upp mot mig som var din hjälp.
10 Var är nu din konung, som skulle bereda dig frälsning i alla dina städer? Och var har du dina domare, du som sade: »Låt mig få konung och furstar»?
11 Ja, en konung skall jag giva dig i min vrede, och i min förgrymmelse skall jag åter taga honom bort.
12 Efraims missgärning är samlad såsom i en pung, och hans synd är i förvar.
13 En barnaföderskas vånda skall komma över honom. Han är ett oförnuftigt foster, som icke kommer fram i födseln. när tiden är inne.
14 Skulle jag förlossa sådana ur dödsrikets våld, köpa dem fria ifrån döden? -- Var har du dina hemsökelser, du död? Var har du din pest, du dödsrike? Ånger må vara fördold för mina ögon.
15 Bäst han står där frodig bland sina bröder skall en östanvind komma, ett HERRENS väder, som stiger upp från öknen; då skall hans brunn komma på skam och hans källa sina ut. Den vinden rycker bort de skatter han har samlat av alla slags dyrbara håvor. 14:1. den elektroniska utgåvan.
1 When Ephraim speaketh tremblingly, He hath been lifted up in Israel, When he becometh guilty in Baal he dieth.
2 And now do they add to sin, And make to them a molten image of their silver, By their own understanding -- idols, A work of artizans -- all of it, Of them they say, who [are] sacrificers among men, `The calves let them kiss.`
3 Therefore they are as a cloud of the morning, And as dew, rising early, going away, As chaff tossed about out of a floor, And as smoke out of a window.
4 And I [am] Jehovah thy God from the land of Egypt, And a God besides Me thou dost not know, And a Saviour -- there is none save Me.
5 I -- I have known thee in a wilderness, In a land of droughts.
6 According to their feedings they are satiated, They have been satiated, And their heart is lifted up, Therefore they have forgotten Me,
7 And I am to them as a lion, As a leopard by the way I look out.
8 I do meet them as a bereaved bear, And I rend the enclosure of their heart.
9 And I consume them there as a lioness, A beast of the field doth rend them.
10 Thou hast destroyed thyself, O Israel, But in Me [is] thy help, Where [is] thy king now -- And he doth save thee in all thy cities? And thy judges of whom thou didst say, `Give to me a king and heads?`
11 I give to thee a king in Mine anger, And I take away in My wrath.
12 Bound up [is] the iniquity of Ephraim, Hidden [is] his sin,
13 Pangs of a travailing woman come to him, He [is] a son not wise, For he remaineth not the time for the breaking forth of sons.
14 From the hand of Sheol I do ransom them, From death I redeem them, Where [is] thy plague, O death? Where thy destruction, O Sheol? Repentance is hid from Mine eyes.
15 Though he among brethren produceth fruit, Come in doth an east wind, a wind of Jehovah, From a wilderness it is coming up, And it drieth up his fountain, And become dry doth his spring, It -- it spoileth a treasure -- every desirable vessel.
16 Become desolate doth Samaria, Because she hath rebelled against her God, By sword they do fall, Their sucklings are dashed in pieces, And its pregnant ones are ripped up!