1 But I have judged this with myself, not to come back to you in grief.

2 For if *I* grieve you, who also {is} it that gladdens me, if not he that is grieved through me?

3 And I have written this very {letter} {to you}, that coming I may not have grief from those from whom I ought to have joy; trusting in you all that my joy is {that} of you all.

4 For out of much tribulation and distress of heart I wrote to you, with many tears; not that ye may be grieved, but that ye may know the love which I have very abundantly towards you.

5 But if any one has grieved, he has grieved, not me, but in part (that I may not overcharge {you}) all of you.

6 Sufficient to such a one {is} this rebuke which {has been inflicted} by the many;

7 so that on the contrary ye should rather shew grace and encourage, lest perhaps such a one should be swallowed up with excessive grief.

8 Wherefore I exhort you to assure him of {your} love.

9 For to this end also I have written, that I might know, by putting you to the test, if as to everything ye are obedient.

10 But to whom ye forgive anything, *I* also; for I also, what I have forgiven, if I have forgiven anything, {it is} for your sakes in {the} person of Christ;

11 that we might not have Satan get an advantage against us, for we are not ignorant of *his* thoughts.

12 Now when I came to Troas for the {publication of the} glad tidings of the Christ, a door also being opened to me in {the} Lord,

13 I had no rest in my spirit at not finding Titus my brother; but bidding them adieu, I came away to Macedonia.

14 But thanks {be} to God, who always leads us in triumph in the Christ, and makes manifest the odour of his knowledge through us in every place.

15 For we are a sweet odour of Christ to God, in the saved and in those that perish:

16 to the one an odour from death unto death, but to the others an odour from life unto life; and who {is} sufficient for these things?

17 For we do not, as the many, make a trade of the word of God; but as of sincerity, but as of God, before God, we speak in Christ.

1 Jag satte mig nämligen i sinnet att jag icke åter skulle komma till eder med bedrövelse.

2 Ty om jag bedrövade eder, vem skulle då bereda mig glädje? Månne någon annan än den som genom mig hade blivit bedrövad?

3 Och vad jag skrev, det skrev jag, för att jag icke vid min ankomst skulle få bedrövelse från dem som jag borde få glädje av. Ty jag har den tillförsikten till eder alla, att min glädje är allas eder glädje.

4 Och det var i stor nöd och hjärteångest, under många tårar, som jag skrev till eder, icke för att I skullen bliva bedrövade, utan för att I skullen förstå den synnerliga kärlek som jag har till eder. Paulus' andra brev till korintierna, 2 Kapitlet Paulus förklarar att en viss syndare må efter utståndet straff få förlåtelse; han tackar Gud, som låter evangelium gå fram i segertåg, omgivet av Kristi kunskaps rökelsedoft, till vars spridande Paulus har undfått skicklighet av Gud.

5 Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån -- för att jag nu icke skall tala för strängt.

6 Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från de flesta bland eder.

7 I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora bedrövelse.

8 Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bemöta honom med kärlek.

9 Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.

10 Den som I förlåten något, honom förlåter ock jag, likasom jag också förut, om jag har haft något att förlåta, har inför Kristi ansikte förlåtit det för eder skull.

11 Jag vill nämligen icke att vi skola lida förfång av Satan; ty vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.

12 Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig;

13 men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min broder Titus. Jag tog då avsked av dem som voro där och begav mig till Macedonien.

14 Men Gud vare tack, som i Kristus alltid för oss fram i segertåg och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt!

15 Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade.

16 För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra äro vi en lukt från liv till liv. Vem är nu skicklig härtill?

17 Jo, vi förfalska ju icke av vinningslystnad Guds ord, såsom så många andra göra; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunna vi ordet i Kristus, inför Gud.