1 Reis 8

Consacrazione del tempio

1 Allora Salomone radunò presso di sé a Gerusalemme gli anziani d’Israele e tutti i capi delle tribù, i prìncipi delle famiglie dei figli d’Israele, per portare su l’arca del patto dell’Eterno, dalla città di Davide, cioè da Sion. 2 Tutti gli uomini d’Israele si radunarono presso il re Salomone nel mese di Etanim, che è il settimo mese, durante la festa. 3 Quando furono arrivati gli anziani d’Israele, i sacerdoti presero l’arca, 4 e portarono su l’arca dell’Eterno, la tenda di convegno, e tutti gli utensili sacri che erano nella tenda. I sacerdoti e i Leviti eseguirono il trasporto. 5 Il re Salomone e tutta la comunità d’Israele convocata presso di lui si raccolsero davanti all’arca, e sacrificarono pecore e buoi in quantità tale da non potersi contare né calcolare. 6 I sacerdoti portarono l’arca del patto dell’Eterno al luogo per essa destinato, nel santuario della casa, nel luogo santissimo, sotto le ali dei cherubini; 7 poiché i cherubini avevano le ali spiegate sopra il sito dell’arca e coprivano dall’alto l’arca e le sue stanghe. 8 Le stanghe avevano una tale lunghezza che le loro estremità si vedevano dal luogo santo, davanti al santuario, ma non si vedevano da fuori. Esse sono rimaste là fino al giorno d’oggi. 9 Nell’arca non c’era altro se non le due tavole di pietra che Mosè vi aveva deposto sull’Oreb, quando l’Eterno fece alleanza con i figli d’Israele, dopo che questi furono usciti dal paese d’Egitto. 10 Mentre i sacerdoti uscivano dal luogo santo, la nuvola riempì la casa dell’Eterno, 11 e i sacerdoti non poterono rimanervi per compiere il loro servizio, a causa della nuvola; poiché la gloria dell’Eterno riempiva la casa dell’Eterno.

Discorso e preghiera di Salomone

12 Allora Salomone disse: "L’Eterno ha dichiarato che abiterebbe nell’oscurità! 13 Io ho costruito per te una casa maestosa, un luogo dove tu abiterai per sempre!". 14 Poi il re si voltò e benedisse tutta l’assemblea d’Israele; e tutta l’assemblea d’Israele stava in piedi. 15 E disse: "Benedetto sia l’Eterno, l’Iddio d’Israele, il quale di sua propria bocca parlò a Davide mio padre, e con la sua potenza ha adempiuto ciò che aveva dichiarato dicendo: 16 ‘Dal giorno che feci uscire il mio popolo Israele dall’Egitto, io non scelsi nessuna città, fra tutte le tribù d’Israele, per costruirvi una casa, dove abitasse il mio nome; ma scelsi Davide per regnare sul mio popolo Israele’. 17 Ora Davide, mio padre, ebbe in cuore di costruire una casa al nome dell’Eterno, dell’Iddio d’Israele; 18 ma l’Eterno disse a Davide mio padre: ‘Tu hai avuto in cuore di costruire una casa al mio nome, hai fatto bene ad avere questo in cuore; 19 però, non sarai tu che costruirai la casa; ma tuo figlio che uscirà dai tuoi lombi, sarà colui che costruirà la casa al mio nome’. 20 E l’Eterno ha adempiuto la parola che aveva pronunciato; e io sono sorto al posto di Davide mio padre, e mi sono seduto sul trono d’Israele, come l’Eterno aveva annunciato, e ho costruito la casa al nome dell’Eterno, dell’Iddio d’Israele. 21 Là ho assegnato un posto all’arca, nella quale è il patto dell’Eterno: il patto che egli stabilì con i nostri padri, quando li fece uscire dal paese d’Egitto". 22 Poi Salomone si pose davanti all’altare dell’Eterno, in presenza di tutta la comunità d’Israele, stese le mani verso il cielo, e disse: 23 "O Eterno, Dio d’Israele! Non c’è dio che sia simile a te né lassù in cielo, né quaggiù in terra! Tu mantieni il patto e la misericordia verso i tuoi servi che camminano in tua presenza con tutto il loro cuore. 24 Tu hai mantenuto la promessa da te fatta al tuo servo Davide, mio padre; e ciò che hai dichiarato con la tua propria bocca, la tua mano oggi lo adempie. 25 Ora dunque, o Eterno, Dio d’Israele, mantieni al tuo servo Davide, mio padre, la promessa che gli facesti, dicendo: ‘Non ti mancherà mai qualcuno che sieda nel mio cospetto sul trono d’Israele, purché i tuoi figli veglino sulla loro condotta e camminino in mia presenza, come hai camminato tu’. 26 Ora dunque, o Dio d’Israele, si avveri la parola che dicesti al tuo servo Davide mio padre! 27 Ma è proprio vero che Dio abita sulla terra? Ecco, i cieli e i cieli dei cieli non ti possono contenere; quanto meno questa casa che io ho costruito! 28 Tuttavia, o Eterno, Dio mio, abbi riguardo alla preghiera del tuo servo e alla sua supplica, ascoltando il grido e la preghiera che il tuo servo ti rivolge oggi. 29 Siano i tuoi occhi aperti notte e giorno su questa casa, sul luogo di cui dicesti: ‘Là sarà il mio nome!’. Ascolta la preghiera che il tuo servo farà rivolto a questo luogo! 30 Ascolta la supplica del tuo servo e del tuo popolo Israele quando pregheranno rivolti a questo luogo; ascoltali dal luogo della tua dimora nei cieli; ascolta e perdona! 31 Se uno pecca contro il suo prossimo, e si esige da lui il giuramento per costringerlo a giurare, se egli viene a giurare davanti al tuo altare in questa casa, 32 tu ascoltalo dal cielo, agisci e giudica i tuoi servi; condanna il colpevole, facendo ricadere sul suo capo le sue azioni, e dichiara giusto l’innocente, trattandolo secondo la sua giustizia. 33 Quando il tuo popolo Israele sarà sconfitto dal nemico per aver peccato contro di te, se torna a te, se dà gloria al tuo nome e ti rivolge preghiere e suppliche in questa casa, 34 tu esaudiscilo dal cielo, perdona al tuo popolo Israele il suo peccato, e riconducilo nel paese che desti ai suoi padri. 35 Quando il cielo sarà chiuso e non vi sarà più pioggia a causa dei loro peccati contro di te, se essi pregano rivolti a questo luogo, se danno gloria al tuo nome e si convertono dai loro peccati perché li hai afflitti, 36 tu esaudiscili dal cielo, perdona il loro peccato ai tuoi servi e al tuo popolo Israele, ai quali mostrerai la buona strada per la quale devono camminare; e manda la pioggia sulla terra, che hai dato come eredità al tuo popolo. 37 Quando il paese sarà invaso dalla carestia o dalla peste, dalla ruggine o dal carbone, dalle cavallette o dai bruchi, quando il nemico assedierà il tuo popolo, nel suo paese, nelle sue città, quando scoppierà qualsiasi flagello o epidemia, 38 ogni preghiera, ogni supplica che ti sarà rivolta da un individuo o dall’intero tuo popolo Israele, quando ognuno avrà riconosciuto la piaga del proprio cuore e stenderà le sue mani verso questa casa, 39 tu esaudiscila dal cielo, dal luogo della tua dimora, e perdona; agisci e rendi a ciascuno secondo le sue vie, tu, che conosci il cuore di ognuno; poiché tu solo conosci il cuore di tutti i figli degli uomini; 40 e fa’ in modo che essi ti temano tutto il tempo che vivranno nel paese che tu desti ai padri nostri. 41 Anche lo straniero, che non è del tuo popolo Israele, quando verrà da un paese lontano a causa del tuo nome, 42 perché si udrà parlare del tuo grande nome, della tua mano potente e del tuo braccio steso, quando verrà a pregarti in questa casa, 43 tu esaudiscilo dal cielo, dal luogo della tua dimora, e concedi a questo straniero tutto quello che ti domanderà, affinché tutti i popoli della terra conoscano il tuo nome per temerti, come fa il tuo popolo Israele, e sappiano che il tuo nome è invocato su questa casa che io ho costruito! 44 Quando il tuo popolo partirà per fare guerra al suo nemico seguendo la via per la quale tu lo avrai mandato, se innalzerà preghiere all’Eterno rivolto alla città che tu hai scelto e alla casa che io ho costruito al tuo nome, 45 esaudisci dal cielo le sue preghiere e le sue suppliche, e rendigli giustizia. 46 Quando peccheranno contro di te, poiché non c’è uomo che non pecchi, e ti sarai indignato contro di loro e li avrai abbandonati in balìa del nemico che li deporterà in un paese ostile, lontano o vicino, 47 se, nel paese dove saranno schiavi, rientrano in sé stessi, se tornano a te e ti rivolgono suppliche nel paese di coloro che li hanno deportati e dicono: ‘Abbiamo peccato, abbiamo agito ingiustamente, siamo stati malvagi’, 48 se tornano a te con tutto il loro cuore e con tutta l’anima loro nel paese dei loro nemici che li hanno deportati, e ti pregano rivolti al loro paese, il paese che tu desti ai loro padri, alla città che tu hai scelto e alla casa che io ho costruito al tuo nome, 49 esaudisci dal cielo, dal luogo della tua dimora, le loro preghiere e le loro suppliche, e rendigli giustizia; 50 perdona al tuo popolo che ha peccato contro di te, tutte le trasgressioni di cui si è reso colpevole verso di te, e muovi a pietà coloro che li hanno deportati, affinché abbiano compassione di loro; 51 poiché essi sono il tuo popolo, la tua eredità, e tu li hai fatti uscire dall’Egitto, da una fornace per il ferro! 52 Siano aperti i tuoi occhi alle suppliche del tuo servo e alle suppliche del tuo popolo Israele, per esaudirli in tutto ciò che ti chiederanno; 53 poiché tu li hai separati da tutti i popoli della terra per farne la tua eredità; come hai dichiarato per mezzo del tuo servo Mosè, quando hai fatto uscire i nostri padri dall’Egitto, o Signore, o Eterno!". 54 Ora quando Salomone ebbe finito di rivolgere all’Eterno tutta questa preghiera e questa supplica, si alzò davanti all’altare dell’Eterno dove stava inginocchiato tenendo le mani tese verso il cielo. 55 Alzatosi in piedi, benedisse tutta la comunità d’Israele ad alta voce, dicendo: 56 "Sia benedetto l’Eterno, che ha dato riposo al suo popolo Israele, secondo tutte le promesse che aveva fatto; neanche una delle buone promesse fatte da lui per mezzo del suo servo Mosè è rimasta inadempiuta. 57 L’Eterno, il nostro Dio, sia con noi, come fu con i nostri padri; non ci lasci e non ci abbandoni, 58 ma inclini i nostri cuori verso di lui, affinché camminiamo in tutte le sue vie e osserviamo i suoi comandamenti, le sue leggi e i suoi precetti, che egli prescrisse ai nostri padri! 59 E le parole di questa mia supplica all’Eterno siano giorno e notte presenti all’Eterno, al nostro Dio, affinché egli renda giustizia al suo servo e al suo popolo Israele, secondo il bisogno giorno per giorno, 60 affinché tutti i popoli della terra riconoscano che l’Eterno è Dio e non ce n’è nessun altro. 61 Il vostro cuore sia dunque dato interamente all’Eterno, al nostro Dio, per seguire le sue leggi e osservare i suoi comandamenti come fate oggi". 62 Poi il re e tutto Israele con lui offrirono dei sacrifici davanti all’Eterno. 63 Salomone sacrificò, come sacrificio di ringraziamento offerto all’Eterno, ventiduemila buoi e centoventimila pecore. Così il re e tutti i figli d’Israele dedicarono la casa dell’Eterno. 64 In quel giorno il re consacrò la parte di mezzo del cortile, che è davanti alla casa dell’Eterno; poiché offrì là gli olocausti, le oblazioni e i grassi dei sacrifici di ringraziamento, perché l’altare di bronzo, che è davanti all’Eterno, era troppo piccolo per contenere gli olocausti, le oblazioni e i grassi dei sacrifici di ringraziamento. 65 E in quel tempo Salomone celebrò la festa, e tutto Israele con lui. Ci fu una grande assemblea di gente, venuta da tutto il paese: dai dintorni di Camat fino al torrente d’Egitto, raccolta davanti all’Eterno, al nostro Dio, per sette giorni e poi per altri sette, in tutto quattordici giorni. 66 L’ottavo giorno congedò il popolo; e quelli benedirono il re e se ne andarono alle loro tende allegri e con il cuore contento per tutto il bene che l’Eterno aveva fatto a Davide, suo servo, e a Israele, suo popolo.

Herrens ark förs in i templet

1 *2 Sam 5:9, 2 Krön 5:2f. Därefter samlade Salomo Israels äldste och stammarnas alla huvudmän, Israels barns alla familjeöverhuvuden, till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, alltså Sion. 2 Så samlades alla Israels män hos kung Salomo under högtiden i månaden Etanim, som är den sjunde månaden.*8:2högtiden i ... sjunde månadenHösthögtiden efter skörden i september-oktober. Se 3 Mos 23:24f, 5 Mos 16:13f.3 När Israels alla äldste hade kommit lyfte prästerna upp arken.

4 *4 Mos 4:15. De bar upp Herrens ark och uppenbarelsetältet tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Prästerna och leviterna hämtade dem dit. 5 *2 Sam 6:13. Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och oxar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas.

6 *2 Mos 26:33f. Prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. 7 Keruberna bredde ut sina vingar över platsen där arken stod så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. 8 Stängerna var så långa att deras ändar kunde ses från helgedomen framför koret, men de var inte synliga längre ut. De har blivit kvar där ända till denna dag. 9 *2 Mos 25:16, 21, Hebr 9:4. I arken fanns inget annat än de två stentavlor*8:9inget annat än de två stentavlorTidigare fanns där även manna och Arons stav (Heb 9:4, 2 Mos 16:33, 4 Mos 17:10). som Mose hade lagt ner i den vid Horeb, när Herren slöt förbund med Israels barn sedan de dragit ut ur Egyptens land.

10 *2 Mos 40:34, 4 Mos 9:15. Men när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet 11 *2 Krön 7:1f. så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.

12 *2 Mos 19:9, 20:21, 3 Mos 16:2, 5 Mos 4:11, 2 Krön 6:1f. Då sade Salomo:

"Herren har sagt

att han vill bo i dunklet.

13 Jag har nu byggt ett hus

till boning åt dig,

en plats där du kan bo

till evig tid."

Salomo talar till folket

14 Sedan vände sig kungen om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. 15 Han sade: "Välsignad är Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David, när han sade: 16 *2 Sam 7:6f. Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att bygga ett hus där mitt namn skulle vara. Men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. 17 *2 Sam 7:2, 1 Krön 17:1f, 28:2f. Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn. 18 Men Herren sade till min far David: Du har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, och du gör rätt i att ha det i sinnet. 19 *2 Sam 7:12f. Men det är inte du som ska bygga huset, utan din son som ska utgå från dig. Han ska bygga huset åt mitt namn.

20 Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn. 21 Där har jag inrett ett rum för arken, och i den förvaras det förbund som Herren slöt med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land."

Salomos bön vid tempelinvigningen

22 Därefter trädde Salomo fram för Herrens altare inför hela Israels församling. Han räckte ut sina händer mot himlen 23 och sade: "Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåd mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta. 24 Du har hållit vad du lovade din tjänare, min far David. Vad du lovade med din mun fullbordade du med din hand, så som nu har skett. 25 *2 Sam 7:16, 1 Kung 2:4, 1 Krön 22:10. Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min far David, när du sade till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig så som du har vandrat inför mig. 26 *2 Sam 7:25, 2 Krön 1:9. Och förverkliga nu, Israels Gud, det ord som du har talat till din tjänare, min far David.

27 *2 Krön 2:6, Job 11:7f, Jes 66:1, Jer 23:24, Apg 7:48f, 17:24. Men kan verkligen Gud bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då det hus som jag har byggt! 28 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare i dag sänder upp till dig. 29 *2 Mos 20:24, 5 Mos 12:11, 1 Kung 9:3, 2 Kung 21:4. Låt dina ögon natt och dag vara öppna mot detta hus, mot den plats om vilken du har sagt: "Mitt namn ska vara där", så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats.*8:29vänder sig mot denna platsJudar vänder sig normalt mot Jerusalem under sin bön (Dan 6:10).30 Ja, hör din tjänares och ditt folk Israels bön när de vänder sig mot denna plats. Hör den på platsen där du bor, i himlen. Och när du hör, må du förlåta.

31 *2 Mos 22:10f. Om någon syndar mot sin nästa och man ger honom en ed att svära, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, 32 hör det då i himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Förklara den skyldige skyldig och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter sin rättfärdighet.

33 Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende för att de har syndat mot dig, men de vänder om till dig och prisar ditt namn och ber och ropar till dig om nåd i detta hus, 34 hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett deras fäder.

35 Om himlen stängs och regnet uteblir för att de har syndat mot dig, men de ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd eftersom du har ödmjukat dem, 36 hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Låt det också regna över ditt land som du har gett ditt folk till arvedel.

37 Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost,*8:37sot och rostSädessjukdomar som orsakades av ökenvindar och svampangrepp. om det kommer gräshoppor eller gräsmaskar, om fienden tränger in i deras land och belägrar deras städer eller någon annan plåga eller sjukdom drabbar, 38 om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var och en känner plågan i sitt hjärta och räcker ut sina händer mot detta hus, 39 *1 Sam 16:7, 1 Krön 28:9, Ps 7:10, Jer 11:20, 17:10, 20:12. hör det då i himlen där du bor och förlåt och utför ditt verk. Ge var och en efter hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För bara du känner alla människors hjärtan. 40 Så ska de frukta dig så länge de lever i det land som du har gett våra fäder.

41 Även om en främling som inte tillhör ditt folk Israel kommer från något land långt borta, för ditt namns skull 42 – för också där ska man höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber vänd mot detta hus, 43 *Jes 56:6f, Matt 21:13. hör det då i himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och vörda dig så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.

44 Om ditt folk drar ut till strid mot sin fiende på den väg du sänder dem och de ber till Herren, vända mot den stad som du utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 45 hör då i himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.

46 *Ords 20:9, Pred 7:21, Rom 3:23, Jak 3:2, 1 Joh 1:8. Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld och man tillfångatar dem och för bort dem till fiendens land, långt bort eller nära, 47 *Ps 106:6, Esra 9:6f, Dan 9:5f. men de då kommer till besinning i det land där de är fångna och vänder om och ropar till dig om nåd i det land där de hålls fångna och säger: Vi har syndat och gjort fel, vi har varit ogudaktiga – 48 *Dan 6:10f. om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i sina fienders land dit de förts i fångenskap och ber till dig, vända mot sitt land som du har gett deras fäder och den stad som du utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 49 hör då i himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt. 50 Förlåt ditt folk vad de har syndat mot dig, och förlåt alla brott de begått mot dig och låt dem finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna så att dessa förbarmar sig över dem. 51 *2 Mos 1:11f, 5 Mos 4:20, Jer 11:4. De är ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur smältugnen Egypten.

52 *Ps 121:4. Låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels rop om nåd, så att du hör dem så ofta de ropar till dig. 53 *2 Mos 19:5, 3 Mos 20:24, 5 Mos 7:6, 14:2. För du har själv avskilt dem till din arvedel bland alla folk på jorden, så som du talade genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut ur Egypten, Herre Gud."

54 När Salomo hade slutat be och åkalla Herren med dessa ord, reste han sig från Herrens altare där han legat på knä med händerna lyfta mot himlen. 55 *2 Sam 6:18, 1 Krön 16:2. Han steg fram och välsignade Israels hela församling med hög röst. Han sade: 56 *5 Mos 12:10, Jos 21:45, 23:14. "Välsignad är Herren som har gett sitt folk Israel ro, precis som han har sagt! Ingenting har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose. 57 *Ps 94:14, Hebr 13:5. Må då Herren vår Gud vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss 58 utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han gett våra fäder.

59 Må dessa mina ord som jag har bett inför Herren vara nära Herren vår Gud, dag och natt, så att han dag efter dag skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, 60 *5 Mos 4:35, 39, Jes 45:5f, Jer 10:10. för att jordens alla folk ska veta att Herren är Gud och ingen annan. 61 Låt era hjärtan vara hängivna Herren vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör."

Templet invigs

62 *2 Krön 7:4f, Esra 6:16f. Kungen och hela Israel offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. 63 Till det gemenskapsoffer som Salomo offrade åt Herren tog han 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Herrens hus av kungen och alla Israels barn. 64 Samma dag helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus. Där offrade han brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret. Kopparaltaret som stod inför Herrens ansikte var nämligen för litet för att brännoffret, matoffret och fettstyckena av gemenskapsoffret skulle kunna rymmas där.

65 *2 Krön 7:8f. Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, ända från stället där vägen går mot Hamat och fram till Egyptens bäckravin*8:65Egyptens bäckravinWadi el-Arish, Israels traditionella gräns i sydväst mot Sinai (4 Mos 34:5)., som var inför Herren vår Guds ansikte i sju dagar och sju dagar till, tillsammans fjorton dagar. 66 På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.