Josué 9

L’astuzia dei Gabaoniti

1 Appena ebbero udito queste cose, tutti i re che erano di qua dal Giordano, nella regione montuosa e nella pianura e lungo tutta la costa del Mar Grande di fronte al Libano, l’Ittita, l’Amoreo, il Cananeo, il Ferezeo, l’Ivveo e il Gebuseo, 2 si radunarono tutti insieme, di comune accordo, per muovere guerra a Giosuè e a Israele. 3 Gli abitanti di Gabaon, dal canto loro, quando ebbero udito ciò che Giosuè aveva fatto a Gerico e ad Ai, 4 procedettero con astuzia: partirono, provvisti di viveri, caricarono sui loro asini dei sacchi vecchi e dei vecchi otri da vino, rotti e ricuciti; 5 si misero ai piedi dei calzari vecchi rattoppati, e dei vecchi abiti addosso; e tutto il pane di cui si erano provvisti era duro e sbriciolato. 6 Andarono da Giosuè, all’accampamento di Ghilgal, e dissero a lui e alla gente d’Israele: "Noi veniamo da un paese lontano; fate dunque alleanza con noi". 7 La gente d’Israele rispose a questi Ivvei: "Voi abitate forse in mezzo a noi; come faremmo dunque alleanza con voi?". 8 Ma quelli dissero a Giosuè: "Noi siamo tuoi servi!". E Giosuè a loro: "Chi siete? e da dove venite?". Quelli gli risposero: 9 "I tuoi servi vengono da un paese molto lontano, attratti dalla fama dell’Eterno, del tuo Dio; poiché abbiamo sentito parlare di lui, di tutto quello che ha fatto in Egitto 10 e di tutto quello che ha fatto ai due re degli Amorei di là dal Giordano, a Sicon re di Chesbon e a Og re di Basan, che abitava ad Astarot. 11 I nostri anziani e tutti gli abitanti del nostro paese ci hanno detto: ‘Prendete con voi delle provviste per il viaggio, andate incontro a loro e dite: Noi siamo vostri servi; fate dunque alleanza con noi’. 12 Ecco il nostro pane; lo prendemmo caldo dalle nostre case, come provvista, il giorno che partimmo per venire da voi, e ora eccolo duro e sbriciolato; 13 e questi sono gli otri da vino che riempimmo tutti nuovi, ed eccoli rotti; e questi i nostri abiti e i nostri calzari, che si sono logorati per la grande lunghezza del viaggio". 14 Allora la gente d’Israele prese delle loro provviste, e non consultò l’Eterno. 15 E Giosuè fece pace con loro e stabilì con loro un patto, per il quale avrebbe loro lasciato la vita; e i capi della comunità lo giurarono loro. 16 Ma tre giorni dopo aver stabilito questo patto, seppero che quelli erano loro vicini e abitavano in mezzo a loro; 17 poiché i figli d’Israele partirono, e giunsero alle loro città il terzo giorno: le loro città erano Gabaon, Chefira, Beerot e Chiriat-Iearim. 18 Ma i figli d’Israele non li uccisero, a causa del giuramento che i capi della comunità avevano fatto loro nel nome dell’Eterno, dell’Iddio d’Israele. Però, tutta la comunità mormorò contro i capi. 19 E tutti i capi dissero all’intera comunità: "Noi abbiamo giurato loro nel nome dell’Eterno, dell’Iddio d’Israele; perciò non li possiamo toccare. 20 Ecco quello che faremo loro: li lasceremo in vita, per non attirarci addosso l’ira dell’Eterno, a causa del giuramento che gli abbiamo fatto". 21 I capi dissero dunque: "Essi vivranno!". Ma quelli furono semplici spaccalegna e portatori d’acqua per tutta la comunità, come i capi avevano detto loro. 22 Giosuè dunque li chiamò e parlò loro così: "Perché ci avete ingannati dicendo: ‘Stiamo molto lontano da voi’, mentre abitate in mezzo a noi? 23 Ora dunque siete maledetti, e non cesserete mai di essere schiavi, spaccalegna e portatori d’acqua per la casa del mio Dio". 24 E quelli risposero a Giosuè e dissero: "Era stato espressamente riferito ai tuoi servi che il tuo Dio, l’Eterno, aveva ordinato al suo servo Mosè di darvi tutto il paese e di sterminare davanti a voi tutti gli abitanti. E noi, al vostro avvicinarvi, siamo stati in grande timore per le nostre vite, e abbiamo fatto questo. 25 E ora eccoci qui nelle tue mani; trattaci come ti sembra che sia bene e giusto di fare". 26 Giosuè li trattò dunque così: li liberò dalle mani dei figli d’Israele, perché questi non li uccidessero; 27 ma in quel giorno li destinò a essere spaccalegna e portatori d’acqua per la comunità e per l’altare dell’Eterno, nel luogo che l’Eterno si sarebbe scelto: ed è ciò che fanno anche al giorno d’oggi.

Gibeoniterna bedrar Josua

1 *5 Mos 1:7. När alla kungarna på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela Kustlandet vid Stora havet upp mot Libanon hörde vad som hade hänt hetiterna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, 2 slöt de sig samman för att strida tillsammans mot Josua och Israel.

3 *Jos 6:21, 24, 8:26f. Men när invånarna i Gibeon*9:3GibeonBetydande stad (10:2) ca 1 mil nordväst om Jerusalem, delvis utgrävd. hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, 4 handlade de för sin del med list: De gick i väg och påstod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar på sina åsnor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn, 5 och tog utslitna, lappade skor på fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt.

6 De kom till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: "Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss." 7 *2 Mos 23:32f, 34:12, 5 Mos 7:2f. Men Israels män svarade hiveerna: "Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?" 8 Då sade de till Josua: "Vi är dina tjänare." Josua frågade dem: "Vilka är ni, och varifrån kommer ni?" 9 De svarade: "Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land för Herren din Guds namns skull. Vi har hört ryktet om honom och allt han har gjort i Egypten, 10 *4 Mos 21:23f, 33f, 5 Mos 1:4, 2:32f, 3:3f, Jos 2:10. och allt han har gjort med amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, med kung Sichon i Heshbon och kung Og i Bashan som bodde i Ashtarot. 11 Därför sade våra äldste och alla invånare i vårt land till oss: Ta med er reskost och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare, slut nu förbund med oss.’ 12 Det här brödet var nybakat när vi tog med det hemifrån till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gå till er. Men se, nu är det torrt och smuligt. 13 De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har på oss har blivit utslitna under vår mycket långa resa."

14 *4 Mos 27:21. Då tog Israels män av deras reskost*9:14tog … av deras reskostAtt dela en måltid hörde ihop med att sluta förbund (jfr t ex 1 Mos 31:44, 54). men frågade inte Herren. 15 *Jos 11:19. Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och församlingens furstar gav dem sin ed.

16 Men när tre dagar hade gått sedan de ingått förbund med dem, fick de höra att männen var deras grannar och att de bodde mitt ibland dem. 17 Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, och dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. 18 Men Israels barn angrep dem inte, eftersom församlingens furstar hade gett dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela församlingen klagade på furstarna. 19 *Ps 15:4. Då svarade alla furstarna hela församlingen: "Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem. 20 *2 Sam 21:1f. Så här ska vi göra med dem: Vi ska låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem." 21 De fortsatte: "Låt dem leva." Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela församlingen såsom furstarna hade sagt till dem.

22 Josua kallade dem till sig och sade: "Varför har ni lurat oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss? 23 Nu är ni under förbannelse. Ni ska aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus." 24 *5 Mos 7:1f. De svarade Josua: "Dina tjänare hade hört berättas hur Herren din Gud hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra landets alla invånare för er. Vi fruktade starkt för våra liv på grund av er, därför gjorde vi detta. 25 Och nu är vi i din hand. Gör med oss vad du finner vara gott och riktigt." 26 Och han gjorde så: Han befriade dem från Israels barns hand så att de inte dödade dem.

27 På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare åt församlingen och vid Herrens altare, på den plats han skulle utvälja. Så är de än i dag.